Drömjobb!

Jag har länge funderat på att jag gärna ville testa på att dra ordentlig grupp-coaching. Att ha ett gäng som jag guidar i självkännedoms-frågor ur ett coaching-perspektiv.

Insåg just att jag som bäst gör det! Idag var första sessionen av två för en grupp och imorgon startar en ny grupp! Dagens session var en succé och ifall att dessa två helheter blir positiva referenser ser jag ingen orsak till att jag inte kunde fortsätta med fler grupper på hösten. Vad skulle det betyda? Jo, ett drömjobb!

Tack :)

Under-cover life-coach i arbetslivet

Hade förra veckan en intressant diskussion med en god vän. Vi talade om välmående överlag och tangerade allt från välmående på jobbet till vad våra egna förutsättningar för att må bra är.

Vi var båda överens om att det inte får bli något man "suorittaa" - att det finns en risk med speciellt quantified self eller bara regelbundna mindfulnessövningar att det blir "en till sak på to-do listan". Och det vill man ju inte!

Det handlar alltså inte om att limma på olika lösningar utan om att verkligen gå in på djupet gällande vem man är, vad man vill och hur man möjligen kan ta sig dit och vad som kunde hjälpa en på vägen. Med andra ord räcker det inte med att testa något nytt verktyg/en app/ett träningsprogram/regelbunden meditationsövning. Man måste också förstå på djupet varför man gör det och det man gör ska också vara överens med hela ens värdegrund (som man sällan har en aning om hur den egentligen ser ut).

Allt dethär bottnar i självkännedom, så det är där jag skulle investera mina pengar och min tid för att få största möjliga ROI. Diskussionen med min vän ledde även till en större och mer betydande insikt som föddes när vi talade om att det borde satsas på att stöda skolelever utveckla sin själkvännedom. Jag håller absolut med och är glad att Lasten ja Nuorten Tuki RY för tillfället har ett projekt på gång som siktar på att utrusta alla vårt lands nior med "livskunskaper" med hjälp av Life Coacher.

Det är ett underbart exempel på förebyggande åtgärder, men min insikt har att göra med att gå ett steg vidare.

Att dessutom utrusta människor i arbetslivet - och speciellt människor i min egen ålder med små barn - med verktyg att granska sig själv och lära känna sig själv bättre är en enormt lönsam satsning. Det är inte bara de som gynnas av satsningen, utan även deras barn. Dessa föräldrar som är utrustade med "livskunskaper" har helt andra förutsättningar att uppfostra sina barn så, att de är "kodade" med självkännedom.

Det är aldrig för sent och ju tidigare desto bättre. Oftast är det någon plötslig och oförväntad kris(sjukdom, någon näraståendes död, en uppsägning) som utlöser en självgranskningsprocess i människan. Sin naturliga "peak" inom emotionell intelligens når människan kring 45-55 års åldern utan medveten satsning. Den åldern kan dock radikalt sänkas med medvetna handlingar och satsningar.

Det är där jag ser min livs-mission och hoppas ingen stoppar min framfart som under-cover life-coach i arbetslivet.

Tack :)

 

Från rutiner till vardagsäventyr!

Det är inte bara jag som fastnat vid detdär med nyfikenhet just nu. Eller så är det så, att jag nu märker dessa signaler bättre eftersom jag av någon orsak just nu tänker på det mycket?

Här i dagens HBL några exempel:

(Själv tycker jag det gäller speciellt allt.)

Glad att dethär är temat i marknadsföring för unga!

 

 

Nyfikenhet, öppenhet, spontanitet - alla viktiga egenskaper som lätt faller bort ju mer rutinerad vardagen blir. Se alltså upp - tappa inte de egenskaper som gör vardagen till ett äventyr!

 

Ett litet exempel fråm igår: hade varit i butiken och köpt mat för kvällen. Bredvid butiken hade de öppnat ett nytt sushi-ställe. Vi lekte i parken utanför och J föreslog ifall vi skulle köpa take-away sushi. Min första tanke och kommentar var "men jag köpte just mat för kvällen". Jag hörde själv vad jag sade och kände hur snävt och rutinerat jag tänkte och så släppte jag loss och sa "varför inte!".

 

Jep, det är ganska sorligt att just nu klassas även ett dylikt beteende som att "släppa loss". Det säger mycket om vår vardag och understryker behovet av att öka på nyfkenheten, öppenheten och spontaniteten!

 

Tack :)

Allt handlar om attityd

Bläddrade i en gammal DEKO tidning för att få idéer för vårt hem - har blivit inspirerad att lite inreda.

Fick inga desto mer idéer men stötte på ett citat som jag kunde tillämpa på min attityd mot wearables och quantified self, som jag lite tangerade tidigare.

Replace fear of the unknown with Curiosity

 

 

Egentligen kunde jag tillämpa tanken på det mesta!

 

Tack :)

Do more of what works

Idag hade jag möjligheten att vara med om en time-management föreläsning baserad på 925 designs koncept. Bläddrade snabbt i boken Työkirja, som cirkulerade i salen och som är resultatet av undersökningen om arbetslivet, som gjordes i början av 925 designs historia. Fastnade för ovanstående citat.

Så simpelt. Men ändå så svårt. Vi fortsätter glatt med gamla vanor som vi redan vet att inte för oss i rätt riktining. Varför då? Nå för att det är så svårt att bli av med dem. Och det är det också - rättare sagt omöjligt. Vi kan helt enkelt inte bli av med en vana utan vi måste istället ersätta den med en ny.

Så istället för att fundera på hur vi kunde bli av med en vana borde vi fundera på vad vi kunde göra istället. Vad är det vi strävar efter och vilken vana kunde stöda oss att ta oss närmare? Och ifall att vi inte strävar någonstans utan vill lära oss att vara mer nöjda här och nu - vilken vana kunde stöda oss där?

Oberoende om vart det är vi vill eller vad det är vi skulle vilja bli bättre på så är det högst antagligen någon gammal vana som lägger käppar i hjulet på oss ifall att det går trögt framåt.

Kan du identifiera vilken vana som möjligtvis bromsar din utveckling? Eller vilken vana som tar mer än den ger? När du identifierat den kan du fundera på vilken vana som kunde ersätta den gamla vanan och sedan är det bara att målmedvetet skapa den.

Här krävs tålamod - det är som att till fots småningom börja göra en stig (=nya vanan) bredvid en motorväg (=gamla vanan) så ge inte upp om det känns omöjligt. I längden är det värt det!

Tack :)

What gets measured gets managed?

Peter Drucker sade redan för länge sedan att "What gets measured gets managed".

Idag spenderade jag hela dagen på ett seminarium om Quantified Emplyee. Evenemanget väckte många tankar och - intressant nog - ersatte några gamla tankar med nya.

Quantified self har inte kännats som min grej. Har varit mycket oemottaglig för tips kring ämnet och tyckt att det leder oss på fel spår. Att vi i stället för att mäta  ska känna efter hur vi mår, vad vi känner och vad vi behöver.

Mitt jobb kräver att jag sätter mig in i ämnet och har även börjat följa med något så old school som steg. Jag bär alltså konstant på en stegmätare, vilket är väldigt 90's, men för mig har det nog bevisat något som sades om och om igen idag:

att endast ta i bruk en mätare har redan i sig en stor effekt.

 

Efter att ha tagit i bruk mätaren är jag väldigt medveten om alla möjligheter att röra på mig vs att inte röra på mig. Som resultat har jag dessutom blivit mer mindful i vardagen. Didn't see that coming... M.a.o. har stegmätaren i mitt fall lett till den motsatta effekten än den jag var rädd för och jag känner efter betydligt aktivare nu.

 

Jag är alltså en fullständig nybörjare på quantified self planet och blir knappast någon hifistelijä någonsin, så risken att jag skulle bli en fanatisk wearable-junkie är liten. Men min attityd har definitivt ändrats och denhär dagens program förstärkte intresset ytterligare - speciellt med tanke på "nya" vindar i wearable/health app världen där mindfulness, känslor, kognitiv mätning spelar en allt större roll.

 

Biohakkern Teemu Arina inledde dagen (t.ex. här mer om honom och ämnet):

 

 

Hans tankar känns i mina öron ganska galna, men är också medveten om att vi är påväg åt det hållet.

 

 

Månne Peter Drucker då för länge sedan tänkte tanken att hans mycket kända citat kanske också gäller när det kommer till hälsan/kroppen? Om jag börjar mäta mer, sköter jag då bättre om mig?

 

Vill man börja granska sig själv med hjälp av olika wearables är det bra att hålla i tankarna vad ens målsättning med mätandet är och hur man kan göra det utan att det blir ångestframkallande eller en stressfaktor. Och undvika "misplaced concreteness".

 

Själv ser jag en ökad självkännedom som en av de nyttigaste bieffekterna och det är det jag köper i den här quantified self världen, som jag sakta men säkert ska börja utforska. Har t.ex. alltid tänkt att jag är relativt aktiv i vardagen, men mätaren bevisar motsatsen och är mycket motiverad att öka på vardagsaktiviteten!

 

Även följande tanke kom upp idag:

 

Varje stund lever man endast en gång så det gäller att vara närvarande i stunden -

annors missar man den.

 

Och Korjaamos toalett kompade:

 

 

 

 

Tack :)



Rakastan, siis olen

Det var exakt ett år sedan jag gick en kurs, som heter "Rakkauskurssi". Skrev också en hel del här om den - här första inlägget. Kursen drogs av Jenni Kauppila.

På alla sätt en jätte givande kurs märker jag speciellt nu när jag lite blickar tillbaka. Kunde man verkligen få så mycket insikter på en så kort tid? Kunde många av dem ha satt i gång processer som fortfarande rullar på? Kunde man få vänner för livet? Kunde det ha varit en av de mest märkvärdiga etapperna i mitt liv? Mycket möjligt.

Igår hade jag äran att vara med på bokutgivningsfesten, när Jenni gav ut boken "Rakastan, siis olen". Härlig tillställning och kom hem med dethär:

Väntar med spänning på att läsa boken och igen gå igenom ett liknande program som då under kursen. Det kommer att vara annan sak att gå igenom programmet ensam, men som tur har vi ännu kontakt med kurs-kompisarna.

Nu har alltså vem som helst möjlighet att ta del av programmet genom självstudier med hjälp av boken. Programmet är en lite förkortad version (5 veckor) av vad kursen var (8 veckor), men helt säkert mycket intensiva veckor.

Rekommenderar varmt!

Tack :)

 

En märklig dag

Vilken märklig - och lång - dag. Redan 3.15 blev jag väckt av ljudet av att någon spyr. Det var E, som sedan regelbundet spydde följande 7h. Synd att jag inte hade min steg-mätare på mig - det blev många (spring-)steg när jag sprang mellan vår säng, hennes säng, badrummet och vessan i flera omgångar.

A vaknade också i en pöl av spyor så förväntningarna om att det skulle bli en bra dag var nonexisterande.

Nu sitter jag här, båda sover och ska snart själv lägga mig men kan konstatera att det mot alla odds blev en jättebra dag!

Har läst inspirerande texter (bl.a. den här och den här), har lyckats få in två bra möten, har spunnit vidare på några tankar och fått konkreta åtgärder till stånd, har pysslat, pajat, kramats. Ätit gott. Jumppat lite. Fått en liten dos frisk luft i vårsolen. Varit lugn och litat på att allt ordnar sig. Haft bra mail-diskussioner med potentiella barnvakter av vilka jag kommer att anställa en för maj-juni. Haft en känsla av att pusselbitarna faller på sin plats.

Dessutom har (jobb-)jag fått en känsla av att jag starkt kan påverka vart (jobb-)jag är påväg och en känsla av att (jobb-)jag är påväg åt exakt rätt håll. En blandning av flow, serendipity och hard work.

Att jag just mitt i att jag skrev var och städade en stor spya, bytte lakan, tvättade ett barn och lade henne igen gjorde inte denhär dagen alls sämre. Denhär dagen var igen en dag då det kändes som om någon testade mig och till det säger jag bara:

BRING IT ON!

Tack :)

Getting my act together - steg för steg

Söndagen efter kursen. Med andra ord dags att sparka igång 7veckors programmet som ska göra mig highly effective. Dock är problemet kanske det att jag inte vill bli highly effective, utan snarare lugn. Litar på att 7veckors programmet även leder dit, så jag ska sätta igång idag.

En annan motivator är att jag fick den officiella feedback:en från min session om Tidsanvändning och Mindfulness. Någon hade skrivit såhär: "Mycket duktig och inspirerande kvinna. Behaglig att lyssna till, och man kände att hon verkligen visste vad hon talade om.". Något att leva upp till!

Nu ska jag planera min vecka. Få in de viktigaste sakerna först och sedan få in resten omkring dom. Kom inte på något annat verktyg än Outlook så det får lov att duga.

***********

Nu är veckan planerad! Kändes bra att sätta in sådant som "QT med _____". Dom är ju faktist mina Big Rocks.

Här dessutom en kort presentation om The 7 habits of highly effective people, ifall någon snabbt vill få en bild av vad det handlar om:

Tack :)

 

Sluta vänta på den rätta stunden - just do it!

Hur kommer det sig att man alltid överestimerar hur länge det tar att slutföra en uppgift som känns lite motbjudande? Som att ta sig i kragen och betala räkningar eller städa eller något som för just dig känns jobbigt?

Jag hade en hög med räkningar - både mammas och mina egna - av vilka en del redan passerat förfallodagen p.g.a. resan. Jag hittade inte en passlig stund för att betala dem, men vi vet ju alla att så inte är fallet. Det fanns otaliga passliga och tillräckligt långa stunder under de senaste dygnen men jag helt enkelt fick inte saken gjord.

Just bestämde jag mig att ta mig i kragen och dessutom ta tid - hur länge tar det påriktigt att bekräfta några e-fakturor och betala ca 10 olika räkningar? 7 minuter. Vilket inkluderar lite onödigt yrande.

7minuter. Varför tror jag då att jag måste hitta en 15-30 minuters slot för att få räkningarna betalda? Varför tror jag att minsta lilla task behöver åtminstone 15 minuter fast det ofta handlar om 2 minuter? Är det Outlook-kalendern som omprogrammerat min hjärna?

Det tragikomiska är att jag antagligen skrivit om dethär förr. Om hur ens eget sätt att förhålla sig till tiden dikterar hur mycket tid man tror sig behöva. Jag har föreläst om saken och ska göra det igen nästa vecka. Men själv har jag inte lärt mig trots min medvetenhet om saken. Istället gör jag i praktiken samma misstag om och om igen. Fast lite poäng kan jag ändå ge mig själv eftersom jag t.ex idag tog risken och åtog mig "projektet" (7 minuters-projektet...) trots att det fanns en risk att jag skulle bli avbruten av vaknande barn.

Det är väl det det handlar om - att ta risker. Att inte alltid förvänta sig att ha en allokerad tid för något. Att inte vänta på en lugn stund. En sådan kan man nämligen vänta på förgäves de närmaste åren med små barn i huset. Och de lugna stunderna kan behövas till annat än att betala räkningar.

Tack :)

Työhyvinvoinnin tulosfoorumi - mera bränsle åt mitt grundproblem: oförmåga att fokusera

Igår morse vaknade jag tidigt trots att vi kommit hem från resan sent. Hade bestämt att inte ställa väckarklockan men att ifall att jag råkade vakna, skulle jag ta mig till följande evenemang:

Glad att jag vaknade tidigt! För det första var det en välkommen liten "egen stund" efter intensivt familje-hängande. För det andra träffade jag två kivoga kollegor. För det tredje fick jag igen en massa arbets-inspiration.

Märkte dock en sak som jag redan visste men som igen underströks igår: jag kan inte fokusera. Jag är för hungrig och delar min uppmärksamhet på alltför många saker. Jag vet precis vad jag borde fokusera på, men eftersom det är ganska vagt och exakt bara i mina egna händer så blir det lätt så att jag bara yrar. Speciellt nu då jag lider av sömnbrist efter att ha sovit för lite alltför många nätter i sträck.

Egentligen tillförde gårdagens evenemang mig ingenting som kunde hjälpa mig med mitt egna projekt. Däremot tillförde evenemanget mig med en massa annan info som väckte en massa andra idéer och tankar, vilket i sin tur endast leder till att jag har ännu svårare att fokusera...

Några lösryckta tankar som jag tog med mig från evenemanget:

1. Alexander Stubb uppmanade oss att se till att vi sover tillräckligt, äter fiffigt och rör på oss. Han konstaterade att "skeida tyrehdyttää energiatasoja" och att "tunti liikuntaa antaa kaksi tuntia energiaa päivään". Han underströk att välmående på jobbet mycket handlar om personligt ansvar och att det är fast vid en själv hur man mår. Att insentiv från arbetsgivarens sida fungerar (som exempel nämnde han Pekkaniska med sina "kuntobonukset") och att man själv ska visa gott exempel, speciellt om man är förman.
2. Jukka Takala snackade om att man inte kan förlänga arbetskarriärerna utan att eliminera rötterna till sjukdomarna som leder till arbetsoförmåga. Det handlar om ett långsiktigt arbete och målsättningen är att människan går frisk in i arbetslivet och kommer frisk ut ur arbetslivet vid pensionen.
3. Markku Seuri talade om företag-stat-individ -ekvationen och om att alla vinner när man medvetet satsar på vettig och lämplig arbetshälsovård. Han nämnde också att de psykososiala problemen har mycket att göra med ledarskap, vilket ställer nya krav på arbetshälsovården som kan vara svåra att hantera. Unga är i allt sämre fysiskt skick och de äldres andel av arbetskraften växer. Han ansåg att man inte förstått den fysiska hälsans stora betydelse och hänvisade även till undersökningar som (i USA) kommit fram till att kostnaderna för att inte vara "täböllä töissä" är större än kostnadera för sjukfrånvaro. Grunden till allt är att bli medveten om hur personalen mår och bygga en kunskapsbas på basen av vilken man kan utveckla åtgärder och prosesser som även bör implementeras. Företagen bör inse att det handlar om en lönsam investering - inte en kostnad - att satsa på välmående på jobbet. Och att istället för att släcka bränder och åtgärda problem så ska man titta på hela kedjan som bottnar sig i hur folk väljer att leva sitt liv. Det är nämligen de valen som i längden skapar problemen. Han avslutade med att konstatera att det inte är arbetshälsovårdens anvar att förlänga arbetskarriärer och att man inte ska medikalisera arbetslivets utveckling.

Sedan följde tre intressanta case-exempel, men hade gärna hört exempel från expertorganisationer. Som helhet väckte evenemanget många tankar och igen bekräftades att mycket har gjorts för att förbättra arbetslivet men att det fortfarande finns mycket att göra även om ett stort ansvar ligger hos individen och dess attityd.

Fick alltså mycket ut av evenemanget men samtidigt förstärktes mitt eget grundproblem: oförmåga att fokusera. Kanske jag istället för att sitta och skriva dethär kunde meditera...?

Tack :)
 

Mindfulness + resa med barn = sant?

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i vardagen kräver mycket övning.

Att vara mindful, följa med sina känslor och tankar och därmed lyckas undvika onödig stress och onödiga konflikter i en vardag kryddad med något oväntat, mindre roligt undrar jag om ens är möjligt? Det påstås att det är det men jag har en lång bit att gå.

Trots att jag anser att jag i vardagen är relativt mindful så vet jag också att jag går helt i lås då något oväntat, mindre roligt inträffar. Det kan handla om sjuka barn eller något som har med min mamma att göra vilket kräver mitt agerande.

Ett färskt exempel:

Vi var just med familjen på semester. Först ett par dagar bara vi, sedan en vecka med goda vänner och till sist 6 dagar hos goda vänner. Första dagarna var underbara, men sedan började A få tänder och hon gnällde och ville mest vara i famnen (min), vilket kändes lite ansträngande. Tänkte att det skulle gå över när tänderna kom fram, men sen var det entero som gällde och stakin mådde bara sämre. På något sätt lyckas vi göra klassiska misstaget och gav för lite uppmärksamhet åt E, som i sin tur blev omöjlig. Hemma hade paketet endast påverkat vår familj, men nu påverkade det dessutom indirekt även två andra familjer.

Vet inte själv vad som egentligen var värst och vad som fick mig att inte klara av att slappna av alls. Var det oron över A? Det faktum att jag inte helt visste vad hon hade? Att hon åt dåligt? Att E var olycklig? Eller helt enkelt att så många påverkades av kaoset? I själva verket var det säkert min oförmåga att slappna av som påverkade helheten mest...

Men nu undrar jag - finns det sådana övermänniskor som skulle klara av att slappna av och njuta av semester och gott sällskap i en helt kaotisk situation? Allt kulminerade en dag när jag till slut skrattade så jag grät och grät så jag skrattade. Sedan blev allt bättre igen. Men även om jag mitt i kaoset kunde identifiera precis tankar och känslor så kunde absolut inget stoppa dem eller ersätta dem utan jag gick igen helt i lås.

Vi kom hem igår mitt i natten och som tur känns resan som ett bra minne. Det började jätte bra, slutade jätte bra och det som fanns där emellan behöver jag inte sitta och fundera på desto mera. Lärde mig mycket om mig själv och om A och E. Lärde mig också att man med små barn inte ska resa med sådana människor som man inte vill blotta sig själv för mentalt totalt. Man vet aldrig vad som händer och att hålla god min inför någon vill man inte öda energi på.

Hur kunde jag i framtiden undvika att gå så i lås i en dylik situation och framförallt undvika att själv påverka stämningen så mycket? Jag antar att en lösning är att integrera formell mindfullness-träning i min vardag. Har allt för länge endast hållit på med informell övning och det färska exemplet bevisade att det inte räcker.

Tack :)

 

Min genväg till zen

I morse hade jag möjligheten att igen dyka in i artiklarnas värld. Läste bl.a. om några nya undersökningar kring mindfulness (1, 2), min goda väns fenomenala blogg-inlägg gällande hjärnan och HR, några artiklar gällande allas vår tidstjuv e-mailen och hela Milestone's hemsida. Allt det där före A vakna och det bara surrade i hjärnan av inspiration, nyfikenhet och vilja att på något sätt få utlopp för alla nya tankar och all energi. Sedan vaknade A och antagligen glömde jag de flesta av mina nya tankar ganska snabbt medan jag lekte med klossar, bykade, lagade mat och lekte lite till.

Läste om Jonas von Essen (världsmästare i Minne) i Februari numret av Norvegian i flyget till Barcelona. Han sade bl.a. såhär:

"The internet is making us more stupid, because the information is being stored outside of our minds. If you really want to use information, it's vital to actually get it in your brain, where it comes alive. It's the mash-up in your head that's interesting, and which allows you to come up with new thoughts and new ideas."

Två mycket bra poänger som båda är relevanta här:

1. Jag läste en massa på en kort tid och vet att jag då ofta medvetet väljer att inte registrera allt eftersom jag vill spara kapacitet i min PFC (prefrontala cortex) och kan ju återvända till artikeln när som helst -> jag outsource:ar "min kunskap", men hassar energi på att memorera var artikeln fanns.
2. Under den korta perioden jag tankar information så hinner det ändå hända en del av dedär "mash-up"s Jonas syftar på. Nästan så att jag fysiskt känner hur det bildas nya kopplingar medan informationen sugs in och blandas. Dock tyvärr mest just där i PFCn därifrån allt snabbt försvinner när A vaknar och dagens sysselsättningar avlöser varandra non-stop.

Mina 3 dygn i Barcelona då jag inte egentligen läste eller funderade något alls innebar att det varken surrade av tankar eller uppstod mash-ups/insikter. Och tro mig - det var skönt. Lärde mig alltså något så självklart som att det endast gäller att stoppa intaget av information för att vara helt zen. Behöver inte åka utomlands nästa gång jag behöver en total time-out - jag kommer långt med att stänga alla böcker, tidningar och koppla bort nätet.

Tack :)

Hur stort dansgolv vill du ha?

Det går lätt så att man läser saker som känns bekanta, man umgås med folk man har mycket gemensamt med och att man automatiskt hela tiden befinner sig i sin "comfort zone". Inget underligt med det och det är ju helt naturligt, men frågan är: vad allt missar man då? Och istället för att hållas där i sin "comfort zone" kunde man aktivt jobba på att expandera den och därmed göra sitt dansgolv större.

Det var inte ett medvetet beslut, men för en tid sedan började jag läsa artiklar och böcker som inte direkt resonerade i mig. Inga självklara val som egentligen understryker det jag redan vet och tycker, utan artiklar/böcker som är lite svårare att ta in eftersom det inte finns färdiga "folders" i min hjärna för informationen. Ingen annan utom vi själva kommer dock att skapa några nya "folders" så det är vårt val: om något känns främmande/ointressant kan vi antingen glömma det eller sätta lite tid på att förklara saken för oss själva, vilket gör det hela såpass klibbigt att det fastnar.

Nuförtiden om jag stöter på något "ointressant" så försöker jag ge det en chans - det kan vara att det endast verkar ointressant eftersom min hjärna inte vet vad den ska göra med informationen medan det i själva verket kan handla om något som visar sig vara jätte intressant och givande. Så nästa gång du läser/ser något som du direkt "dissar" - ge det en chans och känn hur ditt dansgolv växer. Större dansgolv -> större moves!

Var också nyfiken i alla möten med människor - stäng av alla förutfattade meningar och om det blir alltför svårt att umgås utan att hjärnan konstant gör evalueringar av personen så se till att godkänna endast positiva sådana. Det är inte svårt - endast annorlunda.

Tack :)

DIY retreat

Tidigare i veckan skrev jag om post-it lappen på vårt kylskåp.

Tack till den köpte jag flygbiljetter till Barcelona. Åt mig själv. Insåg att det - paradoxalt nog - är det minst själviska jag kan göra som fru, mamma och dotter till minnessjuk mamma. Att hela tiden finnas till för andra känns meningsfullt, men är inte hållbart i längden om man inte emellanåt finns till för sig själv. Helhjärtat.

Det är alltså vad jag ska göra i Barcelona i 3 dagar. Finnas till för mig själv. Lyssna på mina tankar. Blir spännande att följa med vad som dyker upp: kanske något överraskande och helt nytt? Eller kanske ingenting alls? Kanske jag endast saknar min familj och vill hem och undrar varför jag åkte?

Hade främst tänkt läsa men sedan slog det mig att det gör jag ju precis hela tiden! Så jag har bestämt mig för att inte läsa. Dethär kommer att bli min tee-se-itse retreat. Sådär som när någon åker till ett kloster för att meditera i några dagar tänker jag åka till Barcelona och meditera informellt.

Jag är frestad att packa med mig några böcker - för säkerhets skull. Får lite ångest av att tänka på en fyra timmars flygresa utan en bok men just därför tror jag att det är viktigt att jag i denhär frågan är absolut, vilket jag mycket sällan är. Hah - jag har så dålig självdisciplin att jag redan nu ifrågasätter ifall jag klarar av att inte läsa. Återstår att se och ifall att jag inte kan hålla mig finns det säkert en bra orsak för det också. Att hålla fast vid något endast för att hålla fast vid det kan resultera i att vi negligerar viktiga impulser/tecken som leder oss i rätt riktning, tror jag. Så kanske jag packar med en bok i varje fall! Men internet håller jag mig långt borta ifrån så dokumenterar upplevelsen i efterhand, ifall att det känns så.

Hello me! Long time no see!

Tack :)

Vad är din "MLT" idag?

Som resultat av en webinar*jag lyssnade på förra veckan skrev jag på en post-it "What is the most loving thing you can do for yourself today?".

Den post-it lappen ser jag varje dag och blir varje dag glad då jag ser den. Igår träffade jag en god vän (som också för tillfället är hemma med barn nr.2) och jag berättade om lappen och sedan beslöt vi att sparra varandra och komma ihåg att fråga vad varandras "MLT" är så att vi inte glömmer bort att ta hand om oss själva. Det är ju vi som är ganska långt ansvariga för vårt eget orkande och familjens fiilis, vilket betyder att vi inte endast kan finnas till för andra, utan även för oss själva.

Och tycker dethär samma gäller alla i alla situationer!

Vad är din "MLT" idag?

Tack :)

*Webinaren i sig handlade om hur man lever sitt liv så att man är mer mottaglig för "mirakel" här i livet. Inte så mycket nytt innehåll för mig, men en bra påminnelse!

Kontraproduktiva val

...spinner vidare på det jag igår lite skrapade på ytan:

Gick till läkaren p.g.a. min flunsa för ett par veckor sedan och blev ordinerad vila. Inte helt lätt med småbarn i huset, tänkte jag. Dock har jag insett att det inte är barnen som inte tillåter mig vila utan helt jag själv.

Att vila handlar inte endast om fysisk vila har jag märkt. Jag har mest degat hemma, men precis varenda en sekund jag varit vaken har jag antingen skött om barn eller stillat min nyfikenhet. Har läst, funderat och läst lite till. Lyssnat på föreläsningar, läst, funderat, grubblat och kanske gjort anteckningar.

Så jo, jag har vilat fysiskt, men mentalt har jag varit aktivare än på länge. Har tänkt att eftersom jag ändå inte kan göra något och är "på jäähy" från livet så kan jag utnyttja denhär "jäähyn" till att lära mig nya saker, bilda nya anslutningar i min hjärna, utveckla mitt eget ramverk genom vilket jag analyserar allt det jag tar in. Vad jag inte har insett förrän igår är att jag antagligen genom det valet hämmat min tillfriskning. Jag har helt enkelt inte kopplat av överhuvudtaget. På fyra veckor.

Inte så konstigt att mitt mående inte blir bättre så nu är det dags att tillåta mig bara vara och samtidigt ge allt det jag matat min hjärna med sjunka in. Om jag aldrig kopplar av har den nya informationen aldrig en chans att nå längre än till mitt arbetsminne, därifrån den sedan försvinner för att ge utrymme för ny information.

M.a.o. har mitt val både hämmat min tillfriskning och - paradoxalt nog - min kapacitet att lära mig nytt. Inte helt optimalt... Dags för smartare val!

Tack :)

Får din kropps självläkande mekanism göra sin grej?

Snubblade över några Ted Talks (1, 2, 3) av och en intervju med Lissa Rankin (MD) igår.

Rekommenderar varmt, men i mycket korta drag är hennes story/budskap följande:

Lissa Rankin är en erfaren läkare som i sitt jobb kände sig frustrerad av många orsaker, men bl.a. eftersom hon ibland inte kunde komma fram till en diagnos åt patienter som helt tydligt hade svåra symptom men var friska på papper. Efter år av hårt arbete hittade hon sig själv i samma båt och småningom började hon forska i saken. Hon blev allt mera intresserad av mind-body helheten och forskade bl.a. kring placebo effekten och stress-mekanismen. Hennes forskning och erfarenheter stöder mycket av det som just nu snackas om överallt: betydelsen av att stanna upp, låta intuitionen guide:a oss, låta hjärnan/sinnet varva ner och därmed låta kroppen göra det som den gör bäst: tjäna oss och hålla igång den naturliga läkningsmekanismen. Alltså den som attackerar virus, bakterier, flunsor, cancer-celler, infektioner av alla de slag och ser till att vi hålls friska.

Före jag snubblade över Lissa Rankin och hennes tankar och forskning hade jag insett ett mönster i mitt liv. Jag har aldrig varit riktigt ordentligt sjuk, men haft mycket flunsor. I högstadiet minns jag att min bästa vän sade "Det är alltid något fel med dig!" och det var sant. Långa, sega flunsor var min vardag. Och just nu känns det som om långa, sega flunsor är min vardag igen vilket får mig att inse att det de facto fanns en period i mitt liv då de inte var min vardag. Då jag kände mig frisk och stark. Då mycket annat också gick rätt.

Själv trodde jag att det handlade om att jag "hittat mig själv" i och med life coach kursen och att jag därmed började leva ett liv där jag var mera trogen mina värderingar och gjorde mer medvetna val. Nu inser jag att det delvis handlade om det faktum att mitt livs största orosmoment försvann över en natt. Orosmomentet hade slukat största delen av min energi nästan hela mitt liv och bidragit till konstant oro - en situation där min kropp egentligen konstant var i ett tillstånd av stress. Det är först nyligen jag insett att under började hända i mitt liv i samband med det. All den energi som varit bunden fanns plötsligt till mitt förfogande och kunde utnyttjas, vilket jag gjorde. Nästan så jag blev maniskt nyfiken och slukade information om alltmöjligt och samtidigt förverkligades drömmar på jobbet och utanför. Trenden fortsatte tills jag märkte att jag inte hade samma energi. Att flunsorna igen hittade mig. Och ganska snabbt insåg jag vad det handlade om - mitt orosmoment började sakta men säkert uppenbara sig igen, dock i annan form.

Stora frågan är: vad ska jag göra för att undvika att min energi igen slukas? Jag har nämligen insett en sak (hur kvasit det än låter): det finns saker som slukar energi men som du lätt kan låna energi ifrån när det behövs. Sedan finns det saker som slukar och binder energi - med andra ord är den inte möjlig att lösgöra vid behov. Så var fallet med mitt orosmoment tidigare och det är något jag verkligen vill undvika.

Speciellt efter att ha bekantat mig med Lissa Rankins teorier.

Jag har behandlat stress-mekanismen tidigare, men i korthet handlar det om en stressor som väcker amygdalan som får igång stress-responsen (flykt- och kampresponsen) som resulterar i utsöndring av stresshormoner i kroppen. Sympatiska nervsystemet aktiveras och vi hittar oss i ett tillstånd som behövs för att klara oss levande ur en situation då t.ex ett lejon jagar oss, vilket inte händer så ofta. Samma händer då vi är stressade på jobbet, känner oss hotade (både fysiskt och mentalt), oroar oss (ofta i onödan), känner oss ensamma, är otrogna våra värderingar, har ångest, är pessimistiska etc. Tyvärr vet inte vår amygdala ifall vi blir jagade av ett lejon eller ifall vi oroar oss över saker vi absolut inte kan påverka - vilket många av oss är bra på.

Än sen då? Jo, vi vet alla att en passlig stress-halt är bra för oss och att för mycket stress är dåligt. Jag har listat konsekvenserna i mitt tidigare inlägg men det som var nytt för mig (eller jag hade inte tänkt på saken ur den synvinkeln) var att kroppens naturliga självläkande mekanismer hämmas totalt då det sympatiska nervsystemet är aktiverat. Vilket ju skulle förklara varför jag så lätt var sjuk när jag oroade mig en massa, varför jag var frisk och stark när jag inte gjorde det och varför långa och sega flunsor igen blivit en del av mitt liv i samma takt som oroandet ökat.

Vad kan jag göra åt saken? Jag kan aktivera det parasympatiska nervsystemet och få igång en "relaxation-respons" genom att meditera, skratta, vara den jag är, hjälpa andra, vara optimistisk etc. Men utan att åtgärda grundorsaken till att min amygdala konstant tror att jag blir jagad av ett lejon så blir effekterna inte långvariga.

Här ser jag Mindfulness komma in i bilden. Det handlar om mycket som jag inte går in på nu, men främst om att acceptera. It is what it is. Jag vet redan nu att jag haft mycket nytta av det lilla jag vet om Mindfulness och de oregelbundna (främst informella) övningarna jag gjort. Därför tror jag också att nyckeln till att undvika att min energi slukas finns där.

Jag har länge tänkt att all oro man tillåter sig själv att ruva på i längden gör skada på ett eller annat sätt. Att det handlar om giftiga frön man planterar i sig som kan börja växa. Men nu inser jag att det istället är så att oron förhindrar kroppen att göra sig av med olika "giftiga frön" och att vi istället för att fokusera på att eliminera fröna ska stärka kroppen (inte bara musklerna utan alla celler genom att stärka vårt sinne (=mind) som reglerar hormonerna, neurotransmittorerna etc.) så att den fungerar så som det var meningen.

Lissa Rankin ställer frågan: What does your body need in order to heal?

Tack :)

Lär känna varandra - på nytt och på nytt och på nytt

Det är spännande att följa med hur ett litet barn utvecklas – just när man vant sig vid en fas så är det redan dags för följande fas vilket gör att man hela tiden måste lära känna sitt barn på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Varje dag tillfreddställs ens nyfikenhet med något oväntat vilket påverkar ens uppfattning om barnet och resultatet är att man anpassar sig enligt de nya faserna, vilket är hur naturligt som helst.

Det som man kanske inte tänker på är att dethär egentligen aldrig tar slut. För varje dag som går upplever vi nya saker och situationer som alla lämnar sina spår i oss och därmed ändras vi som människor hela tiden. Man skulle ju gärna tro att man känner sina närmaste jätte bra, men är man inte öppen och nyfiken inför dem i alla möten (det kan handla om att träffa en god vän ett par ggr/mån eller att se sina familjemedlemmar dagligen) blir det lätt så att man tror sig känna personen och har därför med sig alla sina egna förutfattade meningar om den personen i varje möte.

Varningsklockorna borde börja ringa varje gång man tänker eller uttalar orden ”han/hon gör alltid såhär”, ”han/hon är sådan, att...”. När man definierar någon (eller sig själv) kanske det lönar sig att fråga sig om det faktist är så? Stämmer det? Eller baserar jag denhär tanken på gamla bevis?

Det går lätt så att man i början av en bekantskap är jättenyfiken och gärna vill lära känna personen ut och in. Sen när man anser sig känna personen slutar man att aktivt lära känna personen och förser istället personen med en etikett som berättar hurdan personen i fråga är efter vilket man i alla möten med personen egentligen möter etikett-versionen av personen och kanske lite förundras över beteenden eller uttalanden som inte är i linje med det som står på etiketten som man själv författat. Bättre blir det inte av att den andra parten antagligen gör samma sak...

Dethär kan man testa genom att låta en äldre och en färskare bekantskap beskriva en och jämföra beskrivningarna... Igår var det sista kurs-tillfället vilket betyder att jag i 8 veckor träffat ett gäng kvinnor regelbundet och vi har alla visat oss för varandra mycket nakna och sårbara och antagligen vet dehär kvinnorna mera om mig än någon annan i hela världen. Vi fick äran att kort beskriva varandra och jag undrar om någon jag känner skulle känna igen mig i den beskrivningen?

Jag uppmanar härmed mig själv och andra att möta både bekanta och okända med en nyfikenhet som föds inom oss på samma ställe som hungern att lära oss mera bor. Det kan hända att det stället fallit i skugga och i så fall uppmanar jag er att söka upp det stället och lysa upp det eftersom det behövs för att kunna lära känna varandra på nytt. Och på nytt. Och på nytt.

Hur tror du att jumppandet av nyfikenhets-muskeln kan påverka din vardag? Testa att leva en dag med samma grad av nyfikenhet som en 3-åring lever varje dag och upplev hur världen faktist därmed förändras. Återfann själv min nyfikenhet för ca 2-3 år sedan och är mycket tacksam för den!

Bilden är från min "skattkarta" som för övrigt blev och se ut såhär:

Tack :)

Sarkasm och Ironi – hur hälsosamt är det?

Det sägs att vi finnar ofta har en mycket sarkastisk humor och det märks nog i många kretsar och familjer som jag har/ har haft äran att vara del av. Det var inte länge sedan som jag umgicks en kväll med ett gäng där det gäller att vara mycket beredd på ”piikkin” och på att någon – som ett skämt – säger något mindre smickrande åt en. Jag har också själv varit bra på att ge och ta emot sarkastiska skämt och faktist tyckt att det har varit roligt. Men jag har börjat tänka om... (Nu får jag dessutom en deja-vu känsla om att jag skrivit om dethär tidigare men orkar inte söka i arkivet eftersom det känns så aktuellt nu att jag har ett behov att skriva av mig kring ämnet.)

Har märkt att jag allt sämre tål sarkastiska/ironiska skämt som är riktade mot mig och att jag även mår dåligt av att höra någon annan vara offer för sådana skämt. Tyvärr förstår nämligen inte vårt undermedvetna att det handlar om ”kärleksbråk” vilket betyder att varje sådant skämt tär på en människa oberoende om hur bra man är på att ta emot sådana skämt.

Därför önskar jag att alla kunde stanna upp och fundera på hurdana skämt de brukar strö omkring sig och samtidigt fundera på vad de kultiverar i sin omgivning med dessa?

Det kan kännas svårt att bryta ett dylikt mönster inom en grupp, men varför inte slänga fram en utmaning: förbjud sarkasm/ironi under en kväll som gruppen är samlad och kolla vad som händer!

Strö omkring dig sådant som du vill se mera av i denhär världen!

Tack :)

Bonusfråga: Hur hälsosamt tror du självironi är för din själ?