Du kan välja att fokusera på det du gör eller det den andra inte gör - vilket leder till bättre fiilis?

Om några timmar är min två-veckors yh-period över. Blandade känslor: härligt att J kommer hem och familjen blir återförenad. Men samtidigt en känsla av att det på något sätt känns lättare att handskas med dethär "familjeprojektet" ensam eftersom det är så klart och tydligt vem som har ansvaret och vem som gör vad.

Jag har förstått att det är ganska vanligt att det lätt uppstår onödig irritation i många familjer (även i familjer utan barn) när det är lite oklart hur ansvaret är uppdelat. Att man ensam t.ex. diskar glatt men när den andra är där gör man det lite irriterat och fokuserar mer på att den andra inte diskar än på att man själv diskar. Även här skulle alltså Mindfulness hjälpa - fokusera på vad du själv gör istället för att fokusera på vad den andra inte gör.

Har även fortsättningsvis varit riktigt stolt över mig själv: har varit lugn mest hela tiden. Och insett att det ju faktist är mitt eget val att påfrestande situationer (som t.ex spyor i bilen etc) känns mer spända när jag inte är ensam om ansvaret. Eftersom jag bevisat mig själv redan i två veckor att det inte ens kräver någon viljekraft att hållas lugn så tänker jag utmana mig själv och sträva efter att hålla lugnet även när jag delar ansvaret med J.

Någon annan som känner för att utmana sig och fokusera mer på vad en själv gör och inte på vad den andra inte gör och därmed få lite mindfulness-övning på köpet?

Tack :)

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)

Snacka då ni hör varandra, jooko?

Och så var vi där igen - i en irriterad stämning där det är omöjligt att föra en konstruktiv diskussion.

Insåg direkt ett mönster, som jag funderat på tidigare men inte ordentligt registrerat:

En av de största orsakerna till att vår kommunikation ibland strular hemma i vardagen är att vi försöker kommunicera då vi inte hör varann. Vi är i olika rum, någon maskin som för ljud är påkopplad, musiken för hög eller kanske ett barn har mycket ärende.

När det redan är svårt att höra varann (påriktigt höra, utan att göra antaganden eller tolkningar) när man kommunicerar i en lugn omgiving - hur ska man då tro att man lyckas kommunicera i en allt annat än lugn omgivning? Nästan pinsamt att medge att vi fortfarande försöker trots att vi gång på gång misslyckas. Inte blir resultatet något desto allvarligare än en lätt irriterad stämning, men sådant behöver man ju inte.

Jag hoppas för allas skull att vi är ensamma om dethär, men ifall att det finns någon som känner igen sig så kanske dethär inlägget väcker tankar som leder till mer konstruktiv kommunikation och mindre onödig irriterad stämning!

Tack :)

 

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Igår kväll var jag på en tillställning där det i ett skede diskuterades detdär med downshifting i kritisk ton. Argumentet var att någon som fått en dyrbar utbildning borde utnyttja den och återbetala samhället genom värdeskapande arbete och skatter. Att det är oansvarsfullt att downshifta ur det perspektivet. Exemplet som diskuterades var en ekonom som sagt upp sig och studerar nu till yoga-lärare - m.a.o ett case bland många andra liknande.

Jag håller i princip med - ifall att det verkligen är så att de värdeskapande dagarna är över för personen i fråga. Men är de det? Eller kan det hända att de först börjar?

Enligt Elinkeinoelämän keskusliitto (EK) kostar sjukfrånvaro upp till 3 miljarder euro per år. En enda sjukfrånvarodag kostar ca 400 euro. Undrar om någon kunnat uppskatta vad det kostar när folk som har alla förutsättningar att vara friska inte sköter om sig och därmed påverkar sin kapacitet (oftast på lång sikt) negativt? Det här har jag skrivit tidigare om både i bloggen och i Talouselämäs blogg.

Detdär med systemtänk är intressant och kan även tillämpas här:

Tänk om dendär ekonomen med dyr utbildning hoppar av ekorrhjulet, ger utrymme åt någon annan, omskolar sig med egna pengar och genom sitt nya yrke påverkar tio- till hundratals människors arbetsförmåga genom att hjälpa dem stärka både kropp och själ.

Kanske någon som följd av hennes yoga-timmar undviker en försträckning i ryggen, har bättre immunförsvar och kanske därmed minskar sina sjukfrånvarodagar per år? Tänk om den samma personen som följd av yogan orkar längre i arbetslivet? Tänk om personen i fråga sover bättre och därmed presterar bättre varje dag? Tänk om människorna i personens omgivning också påverkas positivt? Tänk om yogan får personen att även bli mer mån om att äta hälsosamt? Tänk om ekonomen/yoga-läraren var den som födde gnistan till förändringen?

Jag efterlyser system- och helhetstänk och uppmanar dig att ställa dig själv frågan: Vad skapar jag för mervärde och hur många människor påverkar jag direkt/indirekt i mitt arbete? Redan min dagliga attityd kan vara värd samma som den utbildning jag fått. Intressant tanke, eller hur?

Vad allt kan det mervärde du skapar bestå av?

Tack :)



 

Vems "arjen sankari" är du?

Har skrivit om detdär med att be om hjälp tidigare, ungefär exakt ett år sedan.

Under de senaste veckorna har jag aktivt övat mig - det kan nämligen krävas lite övning för att kunna be och ta emot hjälp. Har knappast blivit bättre på det ännu, men har fått uppleva tacksamhet, egen och andras glädje och välvilja samt lättnad. Och vad är inte skönare en lättnadens känsla i en mer eller mindre kaotisk vardag?

Det började med att J åkte på resa och jag blev ensam med flickorna. Det händer relativt ofta och det är inte något underligt med det, men denhär gången var jag själv sjuk. När man borde vila är det inte den fiffigaste sysslan att med vagn och ståbräde föra och hämta barn till/från dagis. Känns inte heller rätt att barnet stannar hemma efter att redan ha spenderat många dagar sjuk hemma ifrån sina kompisar. Hmm.. Kunde jag kanske be om hjälp? Vilken konstig tanke! Och de facto bad jag inte, utan jag tänkte tanken och blev sedan erbjuden hjälp. Efter vilket jag klarade av att nästa dag be om hjälp igen.

Det konstiga var att stora grejen inte var lättnaden för mig, utan det som den som hjälpte fick känna och uppleva. Det kändes nästan som om det var vi som gav mera än vi fick, trots att hjälpen vi fick för oss var enorm: någon förde och hämtade E till/från dagis.

Sedan kom nästa period då jag var ensam med barnen. Fortfarande sjuk. Äsch. Hur skulle jag få det att gå ihop att jag var sjuk, hjälparna bortresta och kalendern fylld med bl.a. minnessjuk mammas tandläkare och ett jätteintressant seminarium om välmående på jobbet. Kunde jag kanske be om hjälp? Det tog mig flera dagar att be om hjälp - att någon annan gick med mamma till tandläkaren och att någon kunde komma och sköta A medan jag går på seminarium om jag hade turen att bli frisk. Båda sakerna löste sig hur snabbt som helst! Det svåra var att fråga...

Men saker gick inte helt som i Strömsö - tandläkaren fixade sig men mitt mående och barnvaktens mående ledde till att seminariet blev ett inshallah-inslag i kalendern fram till samma morgon. Det var igår.

Hade ingen barnvakt men mådde helt ok och beslöt på morgonen att "vi får se hur dethär går - utan någon stress/tidtabell". Det visade sig vara en ganska bra strategi! Allt gick som smort: A var med på en av föreläsningarna - hon lekte snällt tyst på golvet och jag kunde faktist lyssna (hur osannolikt är inte det?). Sedan var det lunch och både jag och A fick njuta av en god free lunch - vem har påstått att det inte finns sådana? Sedan satt jag henne och sova. På gatan. Utanför Wanha Satama. På Skatudden. Utan radiotelefoner. Utom synhåll. Lyssnade på 2 föreläsningar (gick ut och kollade vagnen med 10min mellanrum) och skulle sedan hämta henne. Och du kan tänka dig paniken när jag inte såg vagnen där jag lämnat den! ...men en sekund senare såg jag vaktmästar-gubben stå och heja A tillbaka till sömns. Sprang dit och han viskade att hon just somnat igen, att hon vaknat till en lastbil och att han tänkte att kanske han kunde hjälpa. Stoltheten och glädjen i hans ögon var märkbar. Och igen kändes det som om jag gav mera än jag fick även om hjälpen igen varit enorm.

Så du som har svårt att be om hjälp - våga fråga. Våga vara sårbar. Våga lita på att du är värd hjälpen. Våga ge möjligheten åt dina medmänniskor att vara ditt livs "arjen sankari". Wanha Satamas Vaktmästare var min "arjen sankari" igår. Vem var din? Och vems "arjen sankari" skulle du kunna vara?

Läste nyligen om ett försök där man åt två olika grupper gav 100$ per person. Den ena gruppen skulle spendera summan på sig själv och den andra skulle spendera den på andra. Gissa vilken grupp "vann"?

Tack :)

Lär känna varandra - på nytt och på nytt och på nytt

Det är spännande att följa med hur ett litet barn utvecklas – just när man vant sig vid en fas så är det redan dags för följande fas vilket gör att man hela tiden måste lära känna sitt barn på nytt. Och på nytt. Och på nytt. Varje dag tillfreddställs ens nyfikenhet med något oväntat vilket påverkar ens uppfattning om barnet och resultatet är att man anpassar sig enligt de nya faserna, vilket är hur naturligt som helst.

Det som man kanske inte tänker på är att dethär egentligen aldrig tar slut. För varje dag som går upplever vi nya saker och situationer som alla lämnar sina spår i oss och därmed ändras vi som människor hela tiden. Man skulle ju gärna tro att man känner sina närmaste jätte bra, men är man inte öppen och nyfiken inför dem i alla möten (det kan handla om att träffa en god vän ett par ggr/mån eller att se sina familjemedlemmar dagligen) blir det lätt så att man tror sig känna personen och har därför med sig alla sina egna förutfattade meningar om den personen i varje möte.

Varningsklockorna borde börja ringa varje gång man tänker eller uttalar orden ”han/hon gör alltid såhär”, ”han/hon är sådan, att...”. När man definierar någon (eller sig själv) kanske det lönar sig att fråga sig om det faktist är så? Stämmer det? Eller baserar jag denhär tanken på gamla bevis?

Det går lätt så att man i början av en bekantskap är jättenyfiken och gärna vill lära känna personen ut och in. Sen när man anser sig känna personen slutar man att aktivt lära känna personen och förser istället personen med en etikett som berättar hurdan personen i fråga är efter vilket man i alla möten med personen egentligen möter etikett-versionen av personen och kanske lite förundras över beteenden eller uttalanden som inte är i linje med det som står på etiketten som man själv författat. Bättre blir det inte av att den andra parten antagligen gör samma sak...

Dethär kan man testa genom att låta en äldre och en färskare bekantskap beskriva en och jämföra beskrivningarna... Igår var det sista kurs-tillfället vilket betyder att jag i 8 veckor träffat ett gäng kvinnor regelbundet och vi har alla visat oss för varandra mycket nakna och sårbara och antagligen vet dehär kvinnorna mera om mig än någon annan i hela världen. Vi fick äran att kort beskriva varandra och jag undrar om någon jag känner skulle känna igen mig i den beskrivningen?

Jag uppmanar härmed mig själv och andra att möta både bekanta och okända med en nyfikenhet som föds inom oss på samma ställe som hungern att lära oss mera bor. Det kan hända att det stället fallit i skugga och i så fall uppmanar jag er att söka upp det stället och lysa upp det eftersom det behövs för att kunna lära känna varandra på nytt. Och på nytt. Och på nytt.

Hur tror du att jumppandet av nyfikenhets-muskeln kan påverka din vardag? Testa att leva en dag med samma grad av nyfikenhet som en 3-åring lever varje dag och upplev hur världen faktist därmed förändras. Återfann själv min nyfikenhet för ca 2-3 år sedan och är mycket tacksam för den!

Bilden är från min "skattkarta" som för övrigt blev och se ut såhär:

Tack :)

Gör dina medmänniskor en tjänst - ta emot deras hjälp!

Har noterat flera situationer under den gångna veckan där jag nästan med våld valt att klara mig själv även om jag haft tillgång till hjälp. Resultatet är antagligen min sjuka rygg...

Att inte kunna ta emot (hjälp eller egentligen vad som helst) och därmed inte tillåta någon annans generositet betyder samtidigt att man tar ifrån någon annan möjligheten att få ge av sig själv och vara den bästa versionen av sig själv. Det ska jag komma ihåg nästa gång jag har svårt att ta emot hjälp och uppmanar även dig att göra detsamma!

”At its best, giving and receiving are barely distinguishable from one another”

- Katherine Woodward Thomas

Tack :)

Vi utvecklas som människor - men är omgivningen beredd?

Här mitt i min resa mot ett äktare och bättre jag har jag insett en ganska relevant sak. Resan innebär ju nämligen att jag sakta men säkert ersätter ofungerande beteendemönster med mer fungerande sådana som bättre speglar den jag är. Vad det i praktiken betyder är att jag förändras. Jag gör saker på ett annat sätt än tidigare och jag kommunicerar på ett nytt sätt. Och vad är det som mest irriterar oss människor? Jo, när något/någon förändras! Vi vill ju att allt alltid ska vara just precis som det alltid har varit - det är bekvämast så för vår hjärna. Med andra ord väcker jag säkert irritation hos nära och kära som är förundrade över mitt "nya jag" som alltså endast är mitt äktare jag. Speciellt iriterande är det ju när jag övar mig att kommunicera mer konstruktivt - folk tänker att "vad håller hon på med?? Är detdär nån ny "teknik" hon läst om??" och så känner de sig direkt hotade (= den primitiva reaktionen i hjärnan när den inte känner till beteendet och någon fungerar på ett sätt som den inte hade förutspått).

Så det finns en förklaring till att reaktionen inte alltid är den önskade när vi försöker vårt bästa och det är bra att veta det så att man inte själv irriteras av reaktionen och till slut ger upp eftersom det känns lönlöst att ens försöka...

Vad kan man då göra åt saken? Ett tips för dethär kom upp förra måndagen på kursen och det känns så självklart att jag inte förstår att jag inte tänkt på saken! Här kommer det:

Före du medvetet börjar ersätta dina gamla vanor med nya så lönar det sig att berätta om saken åt dina nära och kära. T.ex:

"Jag jobbar med att kontrollera mina reaktioner för att bättre kunna föra en konstruktiv dialog - även i svåra situationer - därför kommer jag kanske att verka konstig när vi håller på att glida in i detdär vanliga lilla grälet"
"Jag övar mig att ta emot närhet/kärlek/beröringar/komplimanger/kritik och jag kommer att behöva din hjälp"

När den andra parten är medveten om dethär är även hjärnan beredd på att den eventuellt kommer att få uppleva något som avviker från det vanliga. Dethär gör att den mindre sannolikt reagerar på det nya beteendet som om det var ett hot och samtidigt stiger sannolikheten att det nya, mer fungerande beteendemönstret ger önskat resultat!


Jag har inte själv testat dethär men tror att jag senast idag ska prata om några saker med J...

Tack :)

Naken och sårbar

Igår kväll på kursen gjorde vi en övning som gav mig (eller egentligen tog bort från mig) väldigt mycket.

Vi skulle turvis ställa oss framför de andra, säga högt någon av skuggsidorna i oss, d.v.s något vi är/gör/känner som vi inte riktigt velat medge ens åt oss själva och efter det skulle de andra agera vår spegel och finnas där för oss utan någon som helst respons i 2 minuter. Här är det verkligen inte relevant vad jag sade, men efter mina 2 minuter bad kursledaren mig prova pånytt, men med ett avslappnat ansikte. Jag försökte, men efter en stund bad hon mig försöka att inte småle. Jag försökte, men märkte att det var svårare än jag trodde. Kursledaren utmanade mig på många olika sätt och ställde insiktgivande frågor. Det som följde var smärtsamt men jag skulle inte kunna vara mer tacksam!

Jag har ju alltid vetat att jag burit en mask hela livet – inte velat visa utåt att allting inte har varit helt bra. Jag antar att den masken ändrat på hela min ansiktsmuskulatur så att jag ”småler” mer eller mindre hela tiden, men mina ögon har ju skvallrat varje gång det inte varit äkta. Kanske folk har märkt det, kanske inte, men poängen är att få människor har lärt känna mig utan min mask. D.v.s. MIG.

För länge sedan fastnade jag för ett citat som löd såhär:

”No I haven’t changed. You just never knew ME.”

Det citatet har spökat i mitt huvud sedan dess och det passar in i de flesta mina relationer. Jag blir mer och mer mig själv hela tiden och antagligen tolkas det som om jag förändras. Hur kommer det att påverka mina relationer? Ingen aning men antagligen bara positivt!

Jag var i någon sorts dvala hela hemresan och började sedan skriva ner tankar i bussen, vilket hjälpte mig att strukturera tankarna och insikterna och det som helst fysiskt höll på att hända i kroppen. Benen kändes tunga och bara skakade och när jag kom in från dörren kunde jag inget annat än sätta mig i J:s famn. Där satt jag länge, helt tyst och för första gången på länge fick jag all den värme, kärlek, omsorg och empati jag behövde. Eller rättare sagt: jag var äntligen kapabel att ta emot det som hela tiden funnits där – det fanns inget i vägen.

”Maturity is a process of subtraction, not addition” 

– M. Chadbourne

Tack :)

Outtalade förväntningar är OUT

Detdär med outtalade förväntningar är ingen ovanlighet och kan lätt leda till onödiga gräl och småningom förpesta en hel relation, så det lönar sig att se upp med dem! Smaka lite på dethär citatet:

"When you have un-communicated expectations towards a situation or a person, 

you have set yourself up for disappointment."

Vad väcker citatet för tankar? Vad väcker tankarna för känslor?

Vad kunde du göra för att tydligare kommunicera dina förväntningar? Vad kunde du göra för att försäkra dig om att andras förväntningar på dig inte förblir outtalade?

Hos vem ligger ansvaret? 

Att svara på dehär frågorna (t.ex. skriftligt) kan vara värdefullare än du tror... Var är mitt anteckningsblock nu igen?

Tack :)

Ett hurdant avtryck lämnar du efter dig?

Du vet dendär jomaren som på jobbet direkt jomar om hur allt gick snett på morgonen? Eller dendär som bara klagar på facebook och endast uppdaterar sin status när Murphy eller någon sjukdom har hälsat på?

Inte något fel med det – alla får ju uttrycka sig precis som dom vill och om vad dom vill, men har du funderat på hurdan energi du utsrålar och hämtar med dig till olika situationer? Blir folk glada och inspirerade i din närvaro eller börjar de själva fundera på om de kanske har lite ont i halsen eller när Murphy senast gästat dem?

Det är inte helt fel att lite fundera på vad man själv bidrar med för sorts energi i olika situationer. Själv märkte jag till min stora förvåning att jag helt klart hämtade mitt bästa jag till jobbet. Jag som alltid rankat jobbet som minst viktigt här i livet öste ur mig positiv energi åt alla håll där och fick även en massa bra feedback av kolleger och även en och annan halv-sarkastisk kommentar i stil med ”Siis vedätsä jotain huumeita, kun oot vaan aina niin iloinen ja positiivinen?!?”. Senast igår fick jag (lite sent dock, med tanke på att jag blev mammaledig i december..) feedback av min förman som bekräftade saken: de flesta i min arbetsomgivning uppfattar mig som ytterst positiv, energisk och glad. ”R has a positive, contagious drive and energy and puts herself on the line to make a point in a powerful way - she can really work as a public speaker and effective evangelist”

Man rodnar ju nästan… Men den känslan går snabbt över när jag inser att jag de facto öser ur mig största delen av min positiva energi på jobbet så att det inte finns mycket kvar för mina nära och kära – för att inte tala om mig själv. Jag har t.o.m. föreläst om saken men ändå verkar det som om ”borta bra men hemma sämst”. Autch!

Ställ gärna dig själv följande frågor:

• Hurdan energi hämtar jag vanligtvis med mig till jobbet/hem?
• Hurdan energi hämtar jag vanligtvis med mig när jag träffar släktingar/vänner/främmande människor?
• Vad får personen jag möter i gåva av mig?

Vi ska vara medvetna om att alla möten med en annan person berör oss och den andra personen och lämnar ett avtryck i oss båda.

Ett hurdant avtryck vill du lämna i dina medmänniskor – oberoende om vem de är? Det är ok att vara på dåligt humör/ledsen, men det är inte kassa-tantens fel och att snäsa till henne gör knappast saker bättre, eller hur? (Man lär sig mycket av att sitta i en butiks-kassa kan jag berätta!)

Tack :)