Drömjobb!

Jag har länge funderat på att jag gärna ville testa på att dra ordentlig grupp-coaching. Att ha ett gäng som jag guidar i självkännedoms-frågor ur ett coaching-perspektiv.

Insåg just att jag som bäst gör det! Idag var första sessionen av två för en grupp och imorgon startar en ny grupp! Dagens session var en succé och ifall att dessa två helheter blir positiva referenser ser jag ingen orsak till att jag inte kunde fortsätta med fler grupper på hösten. Vad skulle det betyda? Jo, ett drömjobb!

Tack :)

Under-cover life-coach i arbetslivet

Hade förra veckan en intressant diskussion med en god vän. Vi talade om välmående överlag och tangerade allt från välmående på jobbet till vad våra egna förutsättningar för att må bra är.

Vi var båda överens om att det inte får bli något man "suorittaa" - att det finns en risk med speciellt quantified self eller bara regelbundna mindfulnessövningar att det blir "en till sak på to-do listan". Och det vill man ju inte!

Det handlar alltså inte om att limma på olika lösningar utan om att verkligen gå in på djupet gällande vem man är, vad man vill och hur man möjligen kan ta sig dit och vad som kunde hjälpa en på vägen. Med andra ord räcker det inte med att testa något nytt verktyg/en app/ett träningsprogram/regelbunden meditationsövning. Man måste också förstå på djupet varför man gör det och det man gör ska också vara överens med hela ens värdegrund (som man sällan har en aning om hur den egentligen ser ut).

Allt dethär bottnar i självkännedom, så det är där jag skulle investera mina pengar och min tid för att få största möjliga ROI. Diskussionen med min vän ledde även till en större och mer betydande insikt som föddes när vi talade om att det borde satsas på att stöda skolelever utveckla sin själkvännedom. Jag håller absolut med och är glad att Lasten ja Nuorten Tuki RY för tillfället har ett projekt på gång som siktar på att utrusta alla vårt lands nior med "livskunskaper" med hjälp av Life Coacher.

Det är ett underbart exempel på förebyggande åtgärder, men min insikt har att göra med att gå ett steg vidare.

Att dessutom utrusta människor i arbetslivet - och speciellt människor i min egen ålder med små barn - med verktyg att granska sig själv och lära känna sig själv bättre är en enormt lönsam satsning. Det är inte bara de som gynnas av satsningen, utan även deras barn. Dessa föräldrar som är utrustade med "livskunskaper" har helt andra förutsättningar att uppfostra sina barn så, att de är "kodade" med självkännedom.

Det är aldrig för sent och ju tidigare desto bättre. Oftast är det någon plötslig och oförväntad kris(sjukdom, någon näraståendes död, en uppsägning) som utlöser en självgranskningsprocess i människan. Sin naturliga "peak" inom emotionell intelligens når människan kring 45-55 års åldern utan medveten satsning. Den åldern kan dock radikalt sänkas med medvetna handlingar och satsningar.

Det är där jag ser min livs-mission och hoppas ingen stoppar min framfart som under-cover life-coach i arbetslivet.

Tack :)

 

Se människor som de är och inte som du föreställer dig att de är

Har tidigare funderat på och också skrivit om detdär med att en del människor vill hålla sitt privata jag och sitt professionella jag helt separat. Samma människor är därmed inte färdiga att t.ex. granska sig själv på djupet under skolningar (via jobbet) etc.

Inget fel med det - vi är alla olika.

Men: tänk om dehär samma människorna hör till dem (majortiteten av oss) som berättar om sig själv till nya människor genom att rabbla upp yrke, studiebakgrund och var man möjligtvis tidigare jobbat. Det är ju ofta en diskussion snabbt börjar kretsa kring jobb.

Så om man inte vill "blotta sig själv" på jobbet och heller inte gör det på sin fritid - när och var gör man det då? Var finns det forum där man kan vara helt sig själv? Och kunde vi alla må bättre av att lite utvidga det forumet?

En utmaning: presentera dig för nya människor du träffar utan att nämna var du jobbar eller vad du studerat. Istället för att fråga "Vad gör du?/Vad jobbar du med?" kunde man fråga "Vad tycker du om att göra? Vad är viktigt för dig?". Garanterar att det blir bättre diskussioner som ger dig en mycket bättre uppfattning om människan du träffar än ifall ni snackade studier/yrken. På den nivån blir det lätt så att motparten kategoriserar/applicerar fördomar och istället för att se människan ser man sin egen "oletus" av hurdan den typens människa är i ens egen världsbild. Bekvämt och bekant, men högst antagligen fel.

Jag tycker våra medmänniskor förtjänar att bli sedda som de är (även på jobbet). Vad tycker du?

Tack :)

 

Från rutiner till vardagsäventyr!

Det är inte bara jag som fastnat vid detdär med nyfikenhet just nu. Eller så är det så, att jag nu märker dessa signaler bättre eftersom jag av någon orsak just nu tänker på det mycket?

Här i dagens HBL några exempel:

(Själv tycker jag det gäller speciellt allt.)

Glad att dethär är temat i marknadsföring för unga!

 

 

Nyfikenhet, öppenhet, spontanitet - alla viktiga egenskaper som lätt faller bort ju mer rutinerad vardagen blir. Se alltså upp - tappa inte de egenskaper som gör vardagen till ett äventyr!

 

Ett litet exempel fråm igår: hade varit i butiken och köpt mat för kvällen. Bredvid butiken hade de öppnat ett nytt sushi-ställe. Vi lekte i parken utanför och J föreslog ifall vi skulle köpa take-away sushi. Min första tanke och kommentar var "men jag köpte just mat för kvällen". Jag hörde själv vad jag sade och kände hur snävt och rutinerat jag tänkte och så släppte jag loss och sa "varför inte!".

 

Jep, det är ganska sorligt att just nu klassas även ett dylikt beteende som att "släppa loss". Det säger mycket om vår vardag och understryker behovet av att öka på nyfkenheten, öppenheten och spontaniteten!

 

Tack :)

Allt handlar om attityd

Bläddrade i en gammal DEKO tidning för att få idéer för vårt hem - har blivit inspirerad att lite inreda.

Fick inga desto mer idéer men stötte på ett citat som jag kunde tillämpa på min attityd mot wearables och quantified self, som jag lite tangerade tidigare.

Replace fear of the unknown with Curiosity

 

 

Egentligen kunde jag tillämpa tanken på det mesta!

 

Tack :)

Do more of what works

Idag hade jag möjligheten att vara med om en time-management föreläsning baserad på 925 designs koncept. Bläddrade snabbt i boken Työkirja, som cirkulerade i salen och som är resultatet av undersökningen om arbetslivet, som gjordes i början av 925 designs historia. Fastnade för ovanstående citat.

Så simpelt. Men ändå så svårt. Vi fortsätter glatt med gamla vanor som vi redan vet att inte för oss i rätt riktining. Varför då? Nå för att det är så svårt att bli av med dem. Och det är det också - rättare sagt omöjligt. Vi kan helt enkelt inte bli av med en vana utan vi måste istället ersätta den med en ny.

Så istället för att fundera på hur vi kunde bli av med en vana borde vi fundera på vad vi kunde göra istället. Vad är det vi strävar efter och vilken vana kunde stöda oss att ta oss närmare? Och ifall att vi inte strävar någonstans utan vill lära oss att vara mer nöjda här och nu - vilken vana kunde stöda oss där?

Oberoende om vart det är vi vill eller vad det är vi skulle vilja bli bättre på så är det högst antagligen någon gammal vana som lägger käppar i hjulet på oss ifall att det går trögt framåt.

Kan du identifiera vilken vana som möjligtvis bromsar din utveckling? Eller vilken vana som tar mer än den ger? När du identifierat den kan du fundera på vilken vana som kunde ersätta den gamla vanan och sedan är det bara att målmedvetet skapa den.

Här krävs tålamod - det är som att till fots småningom börja göra en stig (=nya vanan) bredvid en motorväg (=gamla vanan) så ge inte upp om det känns omöjligt. I längden är det värt det!

Tack :)

Välmående på jobbet - var finns efterfrågan?

Vi funderar mycket på välmående på jobbet. Hur kan vi utveckla "funktionen"? Hur kan vi bäst stå till tjänst till våra interna kunder - arbetstagarna och själva organisationen? Hur kan vi vara agila, relevanta och trovärdiga?

Jag hade en möjlighet att snacka med 20 nya medarbetare som alla hade en del erfarenhet från arbetslivet redan. Jag frågade dem vad de skulle önska sig att arbetsgivaren erbjöd dem inom ramen för ett wellbeing-program. Jag bad dem tänka out-of-the-box i en värld där precis allting är möjligt. Jag uppmuntrade dem att drömma vildt!

Som svar fick jag - efter en lång tystnad - motionssedlar och möjlighet till att ibland distans-arbeta.

Wild.

Insåg att vi möjligen tänker för stort. Att det inte finns efterfrågan för ett extremt agilt, relevant super-program. Att ingen egentligen ens förväntar sig det?

Hur skapa pull-effekt för något som alla skulle må bättre av men som de inte har insett att de behöver? Eller åtminstone aldrig tänkt att arbetsgivaren skulle erbjuda något sådant?

Vad är arbetsgivarens roll? Håller den på att förändras?

Tack :)

What gets measured gets managed?

Peter Drucker sade redan för länge sedan att "What gets measured gets managed".

Idag spenderade jag hela dagen på ett seminarium om Quantified Emplyee. Evenemanget väckte många tankar och - intressant nog - ersatte några gamla tankar med nya.

Quantified self har inte kännats som min grej. Har varit mycket oemottaglig för tips kring ämnet och tyckt att det leder oss på fel spår. Att vi i stället för att mäta  ska känna efter hur vi mår, vad vi känner och vad vi behöver.

Mitt jobb kräver att jag sätter mig in i ämnet och har även börjat följa med något så old school som steg. Jag bär alltså konstant på en stegmätare, vilket är väldigt 90's, men för mig har det nog bevisat något som sades om och om igen idag:

att endast ta i bruk en mätare har redan i sig en stor effekt.

 

Efter att ha tagit i bruk mätaren är jag väldigt medveten om alla möjligheter att röra på mig vs att inte röra på mig. Som resultat har jag dessutom blivit mer mindful i vardagen. Didn't see that coming... M.a.o. har stegmätaren i mitt fall lett till den motsatta effekten än den jag var rädd för och jag känner efter betydligt aktivare nu.

 

Jag är alltså en fullständig nybörjare på quantified self planet och blir knappast någon hifistelijä någonsin, så risken att jag skulle bli en fanatisk wearable-junkie är liten. Men min attityd har definitivt ändrats och denhär dagens program förstärkte intresset ytterligare - speciellt med tanke på "nya" vindar i wearable/health app världen där mindfulness, känslor, kognitiv mätning spelar en allt större roll.

 

Biohakkern Teemu Arina inledde dagen (t.ex. här mer om honom och ämnet):

 

 

Hans tankar känns i mina öron ganska galna, men är också medveten om att vi är påväg åt det hållet.

 

 

Månne Peter Drucker då för länge sedan tänkte tanken att hans mycket kända citat kanske också gäller när det kommer till hälsan/kroppen? Om jag börjar mäta mer, sköter jag då bättre om mig?

 

Vill man börja granska sig själv med hjälp av olika wearables är det bra att hålla i tankarna vad ens målsättning med mätandet är och hur man kan göra det utan att det blir ångestframkallande eller en stressfaktor. Och undvika "misplaced concreteness".

 

Själv ser jag en ökad självkännedom som en av de nyttigaste bieffekterna och det är det jag köper i den här quantified self världen, som jag sakta men säkert ska börja utforska. Har t.ex. alltid tänkt att jag är relativt aktiv i vardagen, men mätaren bevisar motsatsen och är mycket motiverad att öka på vardagsaktiviteten!

 

Även följande tanke kom upp idag:

 

Varje stund lever man endast en gång så det gäller att vara närvarande i stunden -

annors missar man den.

 

Och Korjaamos toalett kompade:

 

 

 

 

Tack :)



Omöjlig ekvation?

En min vän uttryckte det mycket simpelt:
"Många kvinnor försöker vara bra på alla dehär fem områdena:

1. Jobb
2. Familj
3. Kost&matlagning
4. Motion&vila
5. Socialt liv

vilket leder till stress och kaos. Själv fokuserar jag på jobb och familj."

Jag började fundera på saken och vad jag kunde fokusera på och vad jag möjligen kunde välja bort, men råddade bort mig i systemtänk och blev inte alls klokare... Så det jag först hade uppfattat som något fiffigt visade sig vara en illusion.

Väljer man bort aningen 3. eller 4. (eller båda!) har man i längden inga möjligheter/förutsättningar att klara av de andra. Jobba är de flesta tvungna att göra och har man en familj är det naturligt att man vill prioritera den.

För många (som t.ex. jag) är det sociala livet viktigt och har faktist insett att jag mår bäst då jag träffar någon vän/krets så regelbundet att man inte behöver "catch-up" utan att man naturligt kan fortsätta där man blev senast. Just nu tillåter min situation inte riktigt något sådant och det skulle jag vilja åtgärda.

Men summa summarum: vi kan inte sträva till perfektion i alla dedär områdena och jag har redan valt bort det hon inte ens nämnde eftersom hon (och jag) outsource:at det: städning etc. Men de fem helheter hon nämnde - kan man verkligen välja bort någon av dem? Hur jag än vänder och vrider på ekvationen så får jag inte helheten så pass liten att den skulle rymmas i våra 24h per dygn på ett vettigt sätt - även om jag verkligen inte strävar till perfektion i någon av kategorierna.

It is what it is. Mindfulness to the rescue! (Igen..)

Tack :)
 

Sprickande sömmar och nådighet

Tack för denhär, Riikka Venäläinen (i dagens HBL):

Har tidigare redan skrivit lite om ämnet och märker - speciellt i min halvkaotiska verklighet just nu - att sömmarna verkligen går upp här och där mest hela tiden. Känner dåligt samvete mest hela tiden och gör val som antagligen många andra inte skulle göra.

Undrar vad som är det "rätta" att göra då man är super-ivrig över sitt jobb samtidigt som man helst skulle mysa med sin familj hela tiden?

Ångrar absolut inte att jag gick tillbaka på jobb tidigare än planerat - för mig själv är balansen betydligt bättre såhär. Men ur familjens synvinkel är balansen kanske inte bättre...

Familjen mår bäst då när mamman mår bra har man hört och läst om och om igen och jag tror det ligger en sanning i det. Därför tror jag att helheten nu faktist är bättre, trots det kaos jag förorsakat med mitt extempore-beslut.

Dessutom har jag stark tillit till att allt ordnar sig på sätt eller annat. Och så länge jag vet att alla i vår familj får tillräckligt med kärleksvitamin av varandra så är allt bra.

Nådighet och ödmjukhet mot sig själv är också att rekommendera - jobbar på det som bäst själv och hittar mig fortfarande i situationer där jag känner mig otillräcklig åt alla håll. Men innerst inne vet jag att vi alla gör vårt bästa och det ska nog räcka, eller hur?

Tack :)

Rakastan, siis olen

Det var exakt ett år sedan jag gick en kurs, som heter "Rakkauskurssi". Skrev också en hel del här om den - här första inlägget. Kursen drogs av Jenni Kauppila.

På alla sätt en jätte givande kurs märker jag speciellt nu när jag lite blickar tillbaka. Kunde man verkligen få så mycket insikter på en så kort tid? Kunde många av dem ha satt i gång processer som fortfarande rullar på? Kunde man få vänner för livet? Kunde det ha varit en av de mest märkvärdiga etapperna i mitt liv? Mycket möjligt.

Igår hade jag äran att vara med på bokutgivningsfesten, när Jenni gav ut boken "Rakastan, siis olen". Härlig tillställning och kom hem med dethär:

Väntar med spänning på att läsa boken och igen gå igenom ett liknande program som då under kursen. Det kommer att vara annan sak att gå igenom programmet ensam, men som tur har vi ännu kontakt med kurs-kompisarna.

Nu har alltså vem som helst möjlighet att ta del av programmet genom självstudier med hjälp av boken. Programmet är en lite förkortad version (5 veckor) av vad kursen var (8 veckor), men helt säkert mycket intensiva veckor.

Rekommenderar varmt!

Tack :)

 

Klen tröst

Cyklade av och an till jobbet för några möten på min "lediga dag", arbets todo-listan bara växer, lovade gå på ett möte imorgon trots att det är samtidigt som jag borde föra mamma till tandläkaren och så kunde jag inte på föräldraföreningens möte säga nej till att bli ny ordförande. Efter att ha fixat lite reklam till dagisets vårjippo skulle jag just dricka en lugnande kopp yogi-te som alltid kommer med någon underbar hälsning. Idag var hälsningen följande:

Vad det borde ha stått är: "Learn how to say no and how to respect your own boundaries!".

Tack :)

Du kan välja att fokusera på det du gör eller det den andra inte gör - vilket leder till bättre fiilis?

Om några timmar är min två-veckors yh-period över. Blandade känslor: härligt att J kommer hem och familjen blir återförenad. Men samtidigt en känsla av att det på något sätt känns lättare att handskas med dethär "familjeprojektet" ensam eftersom det är så klart och tydligt vem som har ansvaret och vem som gör vad.

Jag har förstått att det är ganska vanligt att det lätt uppstår onödig irritation i många familjer (även i familjer utan barn) när det är lite oklart hur ansvaret är uppdelat. Att man ensam t.ex. diskar glatt men när den andra är där gör man det lite irriterat och fokuserar mer på att den andra inte diskar än på att man själv diskar. Även här skulle alltså Mindfulness hjälpa - fokusera på vad du själv gör istället för att fokusera på vad den andra inte gör.

Har även fortsättningsvis varit riktigt stolt över mig själv: har varit lugn mest hela tiden. Och insett att det ju faktist är mitt eget val att påfrestande situationer (som t.ex spyor i bilen etc) känns mer spända när jag inte är ensam om ansvaret. Eftersom jag bevisat mig själv redan i två veckor att det inte ens kräver någon viljekraft att hållas lugn så tänker jag utmana mig själv och sträva efter att hålla lugnet även när jag delar ansvaret med J.

Någon annan som känner för att utmana sig och fokusera mer på vad en själv gör och inte på vad den andra inte gör och därmed få lite mindfulness-övning på köpet?

Tack :)

En märklig dag

Vilken märklig - och lång - dag. Redan 3.15 blev jag väckt av ljudet av att någon spyr. Det var E, som sedan regelbundet spydde följande 7h. Synd att jag inte hade min steg-mätare på mig - det blev många (spring-)steg när jag sprang mellan vår säng, hennes säng, badrummet och vessan i flera omgångar.

A vaknade också i en pöl av spyor så förväntningarna om att det skulle bli en bra dag var nonexisterande.

Nu sitter jag här, båda sover och ska snart själv lägga mig men kan konstatera att det mot alla odds blev en jättebra dag!

Har läst inspirerande texter (bl.a. den här och den här), har lyckats få in två bra möten, har spunnit vidare på några tankar och fått konkreta åtgärder till stånd, har pysslat, pajat, kramats. Ätit gott. Jumppat lite. Fått en liten dos frisk luft i vårsolen. Varit lugn och litat på att allt ordnar sig. Haft bra mail-diskussioner med potentiella barnvakter av vilka jag kommer att anställa en för maj-juni. Haft en känsla av att pusselbitarna faller på sin plats.

Dessutom har (jobb-)jag fått en känsla av att jag starkt kan påverka vart (jobb-)jag är påväg och en känsla av att (jobb-)jag är påväg åt exakt rätt håll. En blandning av flow, serendipity och hard work.

Att jag just mitt i att jag skrev var och städade en stor spya, bytte lakan, tvättade ett barn och lade henne igen gjorde inte denhär dagen alls sämre. Denhär dagen var igen en dag då det kändes som om någon testade mig och till det säger jag bara:

BRING IT ON!

Tack :)

Testar någon mig?

Idag kändes det lite så... J åkte iväg på en 2 veckors arbetsresa igår och jag har lyckats få ihop ett fint barnvakts-pussel. När jag cyklade iväg till en viktig workshop kl 7.30 idag kändes allting bra och hade hjärnkapacitet för en effektiv arbetsdag - cyklandet har en extra bra effekt! Hade fått ett samtal av barnvakten under workshopen och tänkte att det var något med barnen och när jag ringde upp henne var det hon som var sjuk. Som tur hade hon fått hjälp inkallat och allt var ok och jag bestämde mig för att cykla till ett café nära vårt hem och fortsätta jobba där - med lite mindre ledig hjärnkapacitet. Då fick jag ett kris-samtal från servicehemmet där min mamma bor som krävde en hel del av min hjärnkapacitet så efter det samtalet fanns det liksom inte så mycket kvar.

Förvånansvärt effektiv var jag de följande timmarna och kom hem till lite aviga barn. Evigt tacksam till barnvakt+hjälp som ställde upp! Samtidigt var det någon som renoverar sitt kök rakt ovanför oss och borrljudet var mer eller mindre konstant och vid det skedet var min hjärnkapacitet noll.

Min Most Loving Thing jag gjorde mig själv idag var att behålla lugnet. Att efter maten få iväg oss till bibban och parken och den friska luften. Att laga chokomousse inför imorgon efter att barnen lagt sig. Att konstatera att ikväll kanske jag inte gör något vettigt utan bara degar.

Tack :)

Getting my act together - steg för steg

Söndagen efter kursen. Med andra ord dags att sparka igång 7veckors programmet som ska göra mig highly effective. Dock är problemet kanske det att jag inte vill bli highly effective, utan snarare lugn. Litar på att 7veckors programmet även leder dit, så jag ska sätta igång idag.

En annan motivator är att jag fick den officiella feedback:en från min session om Tidsanvändning och Mindfulness. Någon hade skrivit såhär: "Mycket duktig och inspirerande kvinna. Behaglig att lyssna till, och man kände att hon verkligen visste vad hon talade om.". Något att leva upp till!

Nu ska jag planera min vecka. Få in de viktigaste sakerna först och sedan få in resten omkring dom. Kom inte på något annat verktyg än Outlook så det får lov att duga.

***********

Nu är veckan planerad! Kändes bra att sätta in sådant som "QT med _____". Dom är ju faktist mina Big Rocks.

Här dessutom en kort presentation om The 7 habits of highly effective people, ifall någon snabbt vill få en bild av vad det handlar om:

Tack :)

 

Dagens WeltSchmertz

Läste idag i HBL om Mia Hakovirta och Johanna Kallio som forskat i hur barn ser fattigdom. Intressant läsning som visar att barn i 11-15 års ålder förstår orsaker bakom fattigdom, vilket är glädjande. Dessutom visar det sig att det materiella inte var i fokus, utan snarare det sociala som t.ex hobbyer eller möjligheten att ladda ner de spel som "alla" spelar. Två saker gav mig dock en släng av WeltSchmertz, som jag ganska ofta lider av.

1. Ordval som "sämre jobb" eller uttryck som "föräldrarna kan vara en arbetslös och en städare, eller så kan ena vara på nån fabrik... eller så kan det vara en kock eller nånting." visar att vissa barn redan i 11-15 års ålder har bildat en uppfattning om att det finns "bättre" och "sämre" yrken.
2. "Man ser det på kläderna". Jo, smutsiga och på tok för slitna kläder förstår jag bra men jag hoppas innerligt att vi inte uppfostrar våra barn att titta snett på begagnade, gamla kläder. Efter att via jobbet ha jobbat med ett projekt där textilåtervinning blev mycket bekant så vet jag att det_finns_ingen_vettig_lönsam_lösning_för_att_återvinna_textiler. Anywhere. Jag vet dessutom att våra gamla, lite slitna kläder som vi med gott samvete via UFF/Kontti/Frälsningsarmen skickar till fattiga människor oftast hamnar på soptippen - vilket dessutom kostar mellanhanden pengar. Tyvärr är det så att kläder blivit så billiga att t.o.m. de allra fattigaste hellre köper nytt för en liten slant än tar emot våra gamla kläder. Ser ni trenden? Vad betyder dethär för storleken av soptippen? Att allt fler har råd att köpa nytt och att begagnat inte längre duger när vi dessutom vet att textiler inte återvinns? Scary shit!

Jag hoppas att jag själv kan ge våra barn en världsbild där alla yrken behövs, alla är lika värdefulla och att det inte finns "bättre" och "sämre" folk. Dessutom önskar jag att mitt konsumptionsbeteende (begagnat, helt men lite slitet är hur ok som helst - vill inte bidra till att soptippen växer!) inte leder till att barnen lider och stämplas. Även om vi hade råd att köpa nytt så vill jag inte göra det.

Jag tror att många tänker på samma sätt men senast i lågstadiet vill man inte ta risken för stämplingen och så väljer man att ändra på sitt konsumptionsbeteende (ifall man har råd) - för barnens bästa. Men vänta nu - är det verkligen det som i längden är bäst för barnen? Eller just precis tvärtom?

Tack :)

Glöm inte bort varandra!

Läste för ganska länge sedan en bra kolumn av psykologen Mirka Paavilainen, som främst jobbar med par. Jag har rivit ut den från en tidning så jag minns varken vilken tidning det var eller när den publicerats, men rubriken är ”Kaiken se kestää – höpöphöpö!”.

 

Tänkte dokumentera några tankar ur den kolumnen här, så att jag kan slänga pappret – har en hel del just sådana här papper som ligger och skräpar men som jag inte av en orsak eller annan ids slänga.

 

Kolumnen handlar om hur vi lätt tar varandra för givet i ett förhållande och inte sätter tid och energi på att underhålla det och se till att det hålls i skick. Vi har så bråttom och det blir lätt så att det är där vi prutar – oftast med barnen som ursäkt. Hon skriver om hur vanligt det är att föräldrarna har bra förhållanden med barnen men blir allt avlägsnare från varandra.

 

Man skyller på ”ruuhkavuodet” och tror att man kan bordlägga parförhållandet för några år när det är som mest hektiskt, för att sedan igen satsa på det. I samma veva förändras ens kommunikation och man kanske inte längre alltid tilltalar den andra med samma respekt som man tilltalar en god vän – även om man borde.

Hon berättar att förvånansvärt många har svårt att svara på frågan ”vad uppskattar du mest hos din partner?”, vilket är alarmerande. Något som är nästan mer alarmerande – ur parförhållandets synvinkel – är att svaret oftast är att den andra är en bra mamma/pappa. Det är ju en bra sak per se, men inte om man i den andras ögon reducerats till att representera endast föräldrarollen.

Uppmanar alltså mig själv och andra som lever i ett parförhållande, som kanske fått för lite uppmärksamhet av någon orsak, att påminna sig själv om vad man verkligen uppskattar hos den andra. Vad man en gång i tiden fastnade för och tyckte om. Och kanske man t.o.m. kan dela med sig av de här tankarna åt den där världens bästa pappan/mamman – som är så mycket mer än det, eller hur?

Tack :)

Medvetenheten sprider sig

Min personliga mission om att sprida medvetenhet om Mindfulness även i arbetslivet fortsatte idag såhär:

Själv trivdes jag bra och tyckte deltagarna, som var hanken-alumner, också fick något ut av det. Men man vet aldrig hurdana förväntningarna varit (även om man börjar med att fråga) så väntar med spänning på feedback. Och nu redan kan jag uppmuntra mig själv att inte fastna vid de negativa orden...

Jag fick själv mycket ut av denhär helheten - egen tid i taxi/flyg/taxi till Vasa Hanken och egen tid tillbaka. Priceless!

Tack :)

Har du bråttom? Glöm klockan!

Skrev i morse om mina erfarenheter från en kurs jag gick i början av veckan. Listade en massa saker jag bestämt mig för att förbättra. Nu har jag dock kommit till den slutsatsen att jag skulle vilja reducera listan till endast en sak, som inte ens fanns med på listan från början.

Vad jag vill lära mig är att agera lugnt i alla situationer. Eliminera den stressade håsaren.

Jag har slutat kolla på klockan i situationer då jag har bråttom, vilket har hjälpt enormt. Ingenting går snabbare av att sätta i håsar-växeln - tvärtom. Nu har jag redan en handfull erfarenheter av situationer där jag medvetet valt att inte titta på klockan och istället agerat lugnt och resultaten är ganska mind-blowing. Med tanke på att dessa situationer även innehållit det svagt oförutsägbara elementet: en 3-årings morgonsysslor.

Jag blir lätt en lite irriterad håsare. Och jag kan berätta att en sådan kommer nog inte långt här i livet med tanke på hur mycket tid och energi som går åt till onödigt yrande.

Pois se minusta.

Kunde du ha nytta av att sluta titta på klockan?

Tack :)