Har fått
möjligheten att test-köra en management-kurs på jobbet och igår var första
dagen.
Tack :)
Under
lunchen diskuterades tankar om kursen dittills och jag blev förvånad över hur
kritiska folk var. Eller inte förvånad över kritiken per se, men över det
faktum att man kanske inte ser sitt eget ansvar i vad man får ut av olika
situationer.
Jag tror på
att dylika skolningar ger dig ungefär lika mycket som du är färdig att
investera och ge av dig själv. Är man inte färdig att blotta sig själv och
titta djupt in så kan man knappast få hemskt mycket ut av det hela. Om man har
höga förväntningar men inte är färdig att ”mennä itseensä” så har man delvis
outsource:at ansvaret för möjligheten att växa som människa. Och det ansvaret
kan man inte ge någon annan, eller hur?
Det blir ju
lätt en besvikelse ifall att man förväntar sig förändring utan att man ger av
sig själv. Vad kan det bero på? Varför vill många stanna på ”proffessionella”
nivån när förmiddagen gick till att understryka det faktum att sann förändring
får man till stånd först när man är färdig att bearbeta sina djupaste
förutfattade meningar (som man inte ens är medveten om att man har). Kan man
överhuvudtaget förvänta sig att dylika skolningar fungerar i arbetsmiljö? När
ska vi se varandra som människor – även i arbetsmiljön? Eller är det bara en
liten minoritet som är villiga och färdiga att blotta sig och sin sårbarhet i
arbetsmiljön?
Så länge vi
inte ser varandra som människor och vågar vara närvarande som sårbara individer
kommer vi inte att kunna utnyttja all den potential som finns att tillgå från
skolningar som grundar sig på att gå in på djupet och röra om där för att uppnå
förändring. Men varje dylikt tillfälle är ett steg i rätt riktning och idag är
en ny dag! Kanske det idag är annorlunda? Och kanske för mig dags att verkligen inse att vi alla är annorlunda?
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar