Dags att lära sig be om hjälp utan dåligt samvete

Varför kände jag så starkt att jag inte ville besvära någon då dendär morgonen då Ada föddes? Jo, i första hand tänkte jag på Ebba och ville inte att hennes morgon skulle rubbas men nästan lika mycket tänkte jag på att jag inte ville besvära någon. Och då handlade det om min pappa och inte någon halvbekant! Och då var liksom Adas liv på spel (lite överdrivet, men ändå). Kanske vi hade åkt iväg tidigare och undvikit krystningsfas i bilen ifall att jag hade tänkt lite annorlunda?

Det är alltså ett extremt exempel som beskriver problematiken som jag funderat mycket på: Varför är det så svårt att be om hjälp när det gäller barnskötsel? Varför känns det som om man besvärar någon fast dendär någon knappast känner sig besvärad alls?

Det är uppfriskande för barnen att leka med andra barn och vuxna. De lär sig lita på andra vuxna i sin omgivning. De lär sig att sociala nätverk är guldvärda och kanske de t.o.m. lär sig att det är naturligt och okej att be om hjälp – och att få känner sig besvärade utan tvärtom är det bevisat inom positiv psykologi (och common sense...) att människan mår bra av att hjälpa andra! Hoppeligen formas dessutom barnen till hjälpsamma individer som gärna ställer upp när någon ber om hjälp – bara den någon skulle be om hjälp och inte gå omkring och känna att den inte vill besvära någon...

Dags att bryta den cirkeln och följa det goda exemplet som man stöter på i vissa kulturer – där det jag beskrivit ovan inte är någon problematik utan en självklarhet!

Tack :)

Vardagen - full av under om man bara stannar upp och noterar dem

Igår upplevde jag en av dedär magiska perfekta (helt vanliga) stunderna:

Satt på soffan med underbara Ada i famnen och följde med hur Janne och Ebba hassuttele och lekte i andra ändan av soffan. Ett sprudlande skratt ekade i hela vardagsrummet och Ada var söt som bara den!
Just den stunden var så fin att jag riktigt stannade upp och kommenterade saken. Det gjorde ju mig för stunden lite mindre närvarande i just den stunden, men jag kände att jag ville ta ett mentalt foto av det hela.

...och just efter att jag högtidligt exklamerat hur fin stunden är så pruttade Ebba Janne i ansiktet och tog ett skutt och trampade på hans allra ömaste kroppsdel, vilket gav stunden en lite annorlunda och mer realistisk twist :)

Tänk så många dylika stunder bara flyter förbi utan att vi noterar dem? Helt tydligt dags att vara mer uppmärksam - ett enkelt sätt att leva en rikare vardag!

Tack :)

Dagen då ordet "bråttom"/"kiire" fick en ny betydelse - Adas födelsedag!

Klockan 4.36 vaknade jag till en likadan sammandragning som jag vaknat till varje natt de senaste 3 veckorna. Skillnaden var att ca 25min senare var det dags igen, men funderade inte desto mer på saken eftersom det inte handlade om en smärtsam sammandragning. Fick inte sömn och märkte att det kanske började hända något. Kanske babyn skulle födas idag!

Steg upp klockan 5.30, läste tidning, avbokade dagens fotmassage och lunch, åt lite frukost, läste artiklar och min främsta tanke var att nu behöver vi ju inte besvära någon eftersom Janne kommer att hinna föra Ebba till dagis före vi måste åka iväg – perfekt timing på alla sätt!

Ebba vaknade och jag läste bok med henne och förberedde henne men måste ta lite pauser då sammandragningarna kom eftersom de redan hade börjat kännas lite. Tänkte att det kanske skulle vara fiffigt att åka via dagis direkt till kvinnis, men vi beslöt ändå att Janne för Ebba och kommer sen hem och så kollar vi läget.

Just före de åkte iväg sa Ebba ivrigt ”Minimini-bebe kommer ut! Jag blir storasyster!”. M.a.o. hade hon precis fattat vad som höll på att hända trots att vi inte nämnt saken med ett ord. Barn är fiffigare än man tror... Dessutom anade jag nog inte hur rätt hon hade – Minimini-bebe var redan påväg ut med fart, men det fattade ju inte jag...

Klockan 8.10 kom en sammandragning av helt annan kaliber än de tidigare – måste gå ner på knä då jag ”tog emot den” och klockan 8.14 ringde jag till kvinnis och undrade vad de tyckte med tanke på att Ebba föddes ganska snabbt. De sade att jag nog kanske småningom kan börja ta mig mot kvinnis.

Janne kom hem 8.20 och hittade mig gråtande på soffan och då bestämde vi att nu åker vi iväg. Först avbokade han sina möten och åt lite medan jag packade väskan färdigt och klockan 8.30 gick vi ut genom dörren och samtidigt kom en ny smärtfull våg och jag vrålade ”APUAAAA!” i trappan. Så ifall att någon granne inte ännu vaknat så vaknade de senast då. Samma scenario utspelade sig på gården då jag kanske med mitt vrålande skrämde folk som var påväg till jobbet. Att sätta sig i bilen var en verklig kraftansträngning, men äntligen satt jag där med destination kvinnis i mina tankar. Här började alltså bilresan from hell:

Sammandragningarna kom tätt och gjorde så ont att jag vrålade ”APUAAAA, MÄ KUOLEN” varje gång de kom. Morgonrusningen visade sina bästa sidor och vi försökte vinna tid genom att undvika trafiken på hoplaksvägen, men knappast vann vi någon tid alls... Klockan 8.42 kände jag att det sipprade fostervatten i byxorna – då var vi vid Paciusgatans och Stockholmsgatans korsning och jag noterade klockan så att jag skulle kunna rapportera när vattnet gick åt barnmorskorna. Jag vrålade, sjöng bääbää vita lamm (varför?!? Bra fråga...), räknade osammanhängande och försökte emellanåt andas medvetet och göra andningsövningar, men för det mesta bara vrålade jag hysteriskt. Alltid emellanåt tänkte jag följande tanke: ”här sitter vi i rusningen, en ambulans hinner knappast fram och vi kan inget göra för att snabbare komma fram och jag föder helt snart”. Jag var livrädd. Janne var ko-lugn.

Vid Stockhomsgatans och Haartmansgatans hörn sa min kropp att NU är det dags att krysta. Och ingen makt i världen skulle ha kunnat stoppa mig. Inte fast jag skulle ha blivit lovad fred på jorden. Jag meddelade Janne om saken genom att vråla ”PAKKO PONNISTAAAA!” och så krystade jag som aldrig förr. Samma hände en stund senare mitt på haartmansgatan. Janne sa lugnt ”älä vielä ponnista, koita kestää”, men det hjälpte ju inte så mycket och jag krystade och kände fostervatten eller urin sippra ut. En tredje gång hände det ännu på haartmansgatan vid trafikljusen just före kvinnis. Då ringde Janne till kvinnis (klockan 8.48) och sade att de gärna kunde komma och möta oss eftersom jag föder för fullt. Någon instinkt tvingade mig att vara helt raklång under krystningarna så att jag inte gav barnet en chans att rymmas ut. Jag låg med halva överkroppen på baksätets sida och låg raklång – ungefär som när man packar in skidor i en bil.

Vid dethär laget visste jag att jag inte kan ta mig ut ur bilen. Äntligen körde Janne upp på rampen till kvinnis och där var två bilar före oss. Klockan 8.50 ringde Janne igen eftersom ingen syntes till och klockan 8.51 körde vi fram till dörren och då var där två barnmorskor med en bår. Jag såg ingenting eftersom jag låg så att jag tittade snett ut genom vänstra bakfönstret. Jag krystade igen och meddelade att jag inte stiger ut ur bilen. Då räckte den äldre – nästan pensionerade – barnmorskan mig sin hand så att jag såg den och sade med stadig och skarp röst att jag skulle ta i den och att jag var tvungen att ta mig ut ur bilen. Jag tog i hennes hand och tror någon annan också hjälpte att lyfta ut mig på båren. Jag minns att jag suddigt såg några människor i aulan när jag kuskades in i salen. Minns också att jag krystade och barnmorskorna sa ”läähätä, läähätä!!” och jag följde deras order vilket faktist för stunden lite hjälpte mitt behov att krysta – i bilen hade jag alltså andats helt fel!

Klockan 8.53 kom vi in i salen och de lyfte mig över på sängen och minns att någon fråga ”kuka tämä on, onko hänellä neuvolakorttia?”. Minns också att jag tänkte ”SER JAG UT SOM OM JAG SKU HA NÅN F*CKING NEUVOLAKORTTI?!?!?”. Sen sa barnmorskan ”Noniin, nyt voit ponnistaa”, men just då tyckte inte min kropp det så jag sa ”Nyt ei ponnistuta”. 3 sekunder senare ändrade min kropp sig och jag följde kroppens order. Såg mig omkring och insåg att Janne inte var i rummet. Krystade en gång till och mitt i krystningen kom Janne in i rummet – undrar hurdan syn som mötte honom... Han sade efteråt att vid det laget var babyns huvud och halva överkropp ute. Han sprang till min sida och jag krystade en gång till och klockan 8.55 föddes babyn.

De infernaliska smärtorna tog slut samma sekund och plötsligt var jag helt medveten, skarp och närvarande. Janne sa ”Ebba sai pikkusiskon – eiku – joo, pikkusiskon!” och minns att jag undrade hur barnet kunde vara så rent?!? Barnmorskan berättade att babyn fötts med ”segerhuva” och att vattnet liksom gick först i samband med födseln och sköljde barnet rent.

Vid dethär laget var det dags att klä av mig ytterrocken, halsduken och tröjan så att barnet och jag fick hudkontakt. Only in Finland föder man med toppakläder...

Sedan föddes moderkakan och så måste de försiktigt peta fram alla bitar av hinnan som varit runt babyn eftersom hinnan spruckit.

Där låg jag med Janne vid min sida och en flick-baby i famnen och insåg att en flicka ju inte kan heta Aron. Senare på dagen när Janne var och hämtade Ebba och mamma var och hälsade på fick jag ett textmeddelande av Janne: ”Ada”. Och visst såg babyn ut som en Ada!

Får se hurdan Ada blir som person – bråttom ut hade hon i varje fall <3

Melankolisk?

Första lördagen i juni, skolavslutning, säkert en massa positiv energi flödande omkring trots det synkkigä vädret och här sitter jag och deppar.
Jag har all orsak i världen att vara sprudlande glad - fick ju igår härliga nyheter som övervinner gårdagens dåliga nyheter 6-1 (eller rättare sagt 600-1). Men har inte pålänge varit såhär hängig, deppig och kraftlös.

Vad kan det bero på? Bra fråga!

Har en hel del saker jag borde göra (främst jobb-saker), men har svårt att börja även om det handlar om roliga saker.

Nu är alltså en perfekt chans att göra empiriska feelgood-försök. Vad skulle fungera? Musik? Choklad? Lenkki? Att snacka med en vän? Meditation?

Greijen är den att jag kan göra PRECIS VAD JAG VILL - jag är ju ensam hemma hela veckoslutet! Kanske det är där det skavar? Har jag svårt att njuta av ensamheten? Känner jag mig övergiven och liksom påriktigt ensam? Händer det nu så stora saker i mig (även hormonellt) att jag inte klarar av att vara ensam? Skulle jag må såhär ifall att jag vore i ett helt fullständigt "normalt" tillstånd?

Lider av blandade känslor på så många plan för tillfället.

Påminnelse:
"Näin on hyvä"
"It is what it is"

Tack :)

Kinetisk energi

Funderade idag på allt som "bara händer" i mitt liv och insåg att det ju nog är värt att understryka att ingenting "bara händer". Utan att jag aktivt jobbar för det och försöker identifiera alla möjligheter där jag själv kan påverka saker i rätt riktning och när en sådan möjlighet är identifierad så gäller det att agera!

Jag minns att jag var lite skeptisk på Life Coach kursen eftersom fokus var på visualisering och definiering av målsättningar. Inte på det faktum att sen när man väl visualiserat och definierat så är det upp till en själv att se till att man når sina målsättningar. och det gör man ju såklart ifall att det är:

• Något man verkligen vill
• Något som inte är bort från någon annan
• Något som är överens med ens grundläggande värderingar
• Något som man är färdig att jobba för

Visualisering och definiering är förstås helt fundamentalt. Och visst tror jag på att thoughts become things - men inte helt sådär bara. Jag tror också på vetovoiman laki och genom det sker små under hela tiden, men om vi snackar om större saker så behövs nog lite kinetisk energi. (Okej - hade aldrig i mitt liv trott atta jag någosin sku använda det begreppet (=kinetisk energi) efter studierna, men där ploppade den bara fram medans jag skrev - tassigt.. Så tassigt att jag var tvungen att döpa dethär inlägget enligt begreppet!)

Jag har ju hållit på och aktivt jobbat på denhär coaching-profileringen jag håller på att göra för mig själv på jobbet ända sedan jag var mammaledig och kontaktade vår VD - och det är nu ett år sen. Vilket ju bevisar att det lönar sig att så idéer, drömmar etc. Plötsligt vattnar man dem utan att man ens fattar vad/var man sått och till slut så kommer belöningen - just i den form som det är meningen!

Tack :)

Spännande tider - Amsterdam? Turkiet? Annat?

Igår måste jag cykla hem från jobbet tidigare eftersom jag var så täpinöissäni att jag inte kunde koncentrera mig! Håller på och lobbar för att jag ska få åka på kurs till Amsterdam om några veckor och det har gått hemskt trögt... Igår samlade jag mod hela förmiddagen att snacka med THE beslutsgöraren och till slut vågade jag gå fram till honom (hjärtat klappade, händerna svettades etc.). Vi satte oss ner och egentligen började det med att han förklarade logiskt varför han kanske inte fullt stöder min case. Eller rättare sagt inte alls... Kände hur jag rodnade och höll på att tappa modet men när det sedan blev min tur att snacka så tog jag ett djupt andetag och började lugnt förklara hur jag ser på saken och varför jag anser att det är världens bästa idé för dom att skicka mig på skolningen. Det hela slutade i en jätte bra diskussion, han blev nästan t.o.m. ivrig och sade till slut att jag nog s.g.s. har lyckats föra igenom min case - det ända som behövs är ännu några levande exempel på att det verkligen har varit lönsamt att dra dendär ena coaching kursen som jag för tillfället assisterar.

Så bara jag lyckas trolla fram det så borde det vara grönt ljus för mig och Amsterdam!

Efter vår diskussion så bara pirrade det i hela kroppen och jag var så stolt över mig själv att jag övervunnit min rädsla och lyckats försvara min case så bra! Jee!!!

Denhär veckan borde det också klarna ifall att det blir av att åka till Turkiet och sprida budskapet om vikten av att lyssna på andra och - ännu viktigare - på sin intuition. Spännande.

Dessutom borde ännu en annan sak klarna denhär veckan så det är verkligen spännande tider. Och dessutom sommar - imorgon är det juni!

Vad kan man annat än att vara tacksam?

Tacktack :)

You are a product of your choices

Lite tankar av Stephen Covey. Tassigt att jag snubblade över denhär just efter att jag skrivit senaste inlägget.
You are the creative force of your own life.

Thoughts become things, som dom säger :)