You can heal your life!

Tänkte kort skriva lite om ett av livets små mysterium.

Hittade en bok - precis utanför dörren till mitt barndomsrum - medan vi tömde barndomshemmet. Vet att jag sett den (färgerna var bekanta), men aldrig funderat på den desto mer - knappast ens nånsin rört den.

Den låg ensam kvar på dendär bokhyllan där den legat senaste 15-20 (?) år så jag tog upp den och läste pärmen: Louise Hay, Du kan hela ditt liv. Och min första tanke var "You can heal your life - det låter bekant!". Kollade att den faktist hette så på originalspråk, tog den med mig och har nu haft den som bussläsning.

Har insett att boken handlar om typ precis allt jag studerat på life coach och NLP kursen och vet nu att olika människor och böcker som jag stött på under senaste året har nämnt boken. Och där har den legat - utanför mitt rum - de senaste 15-20 åren. Ingen kom ihåg varifrån den kommit eller varför den låg kvar där ensam. Låter kanske helt dumt, men det var som om universum liksom satt den på silverfat så att jag sku fatta att ta den.

Det här låter ju helt pimee!! Men så känns det också. Det var pårecis meningen att jag sku läsa boken precis just nu och känns att jag får MASSOR ut av den. Både personligen och också i form av verktyg som jag kan hjälpa andra med.

Tacktack :)

Dans - min styrka, passion och typ det bästa jag vet!

Vi hade firma lilla-jul igår. På själva festen dansade jag en del, men pratade mest. På jatkona på Apollo råkade Trr Trr Trr spela och jag vet inte vad som hände, men jag blev en total dans-maskin. En dans duracell-pupu som dansade (mest ensam) i 2,5h utan att stanna en gång. Jag var genom svettig, totalt associal och helt GALET FIILIKSISSÄ. Som om jag sku ha varit helt drogad. Jag drack vatten och dansade som aldrig förr! Det vat HELT LJUVLIGT! (tänk dig: I wanna dance with somebody, pour some sugar on me, etc etc)

Min reaktion tyder ju lite på att det har varit lite lite av sånt på sista tiden. Idag på morgonen beskrev jag intensivt åt J min stora insikt: en av mina styrkor är definitivt rytmsinne och kehonhallinta. Och nu menar ja int nån avancerad kehonhallinta utan bara det faktum att jag helt naturligt är ganska bra på att dansa. Jag kan kontrollera min kropp och röra på den så att det ser bra ut. Och det finns INGENTING jag njuter så mycket av. Jag sku kunna stå på scen/en högtalare/ett bord och dansa hela livet ut. DET skulle göra mig lycklig!

Men nu är jag ju ingen dansare och ingenting ens ditåt. Då hur ska ja se till att jag får av denna drog i tillräckligt stora doser för att må bra? Dansa hemma framför spegeln?? Det har jag ju alltid gjort, men på senaste tiden mindre och mindre. Juttun är den att jag int får samma kicks av danstimmar som jag får av att bara gå ut o dansa. Så jag borde gå ut och dansa oftare! Ett litet dilemma dock: när ska jag springa på "disco"? Med vem ska jag springa på "disco"? Bra frågor.. Måst helt enkelt fundera på saken och kanske discoile här hemma så ofta som möjligt!

Idag var jag på ett annorlunda disco: ett 7-års kalas där jag först lärde lite discodans och sedan dansade för fullt med alla 7-åringar och min lilla 1-åring. Kanske bästa söndags-sysselsättningen på länge!

När jag nu råkar vara lite insatt i detdär med positiv psykologi och sånt så är min slutsats att jag borde dansa - åtminstone lite - varje dag. Och vissa dagar borde jag dansa massor. Och eftersom jag själv har börjat bli allergisk för det där "borde"-ordet så kunde jag byta ut det mot "kan". Just because I can!

Tacktack :)

Luopumisen tuskaa...

Nu är det tömt. Mitt barndomshem alltså. Ganska crazy vecka bakom mig, både mentalt och helt rent fysiskt. Bilen står på gården fullproppad med saker och en såndän urgammal ding-dong-klocka - som jag ALDRIG sku ta hem till mig - hänger på väggen i vardagsrummet. Ett rumt är fullt av böcker och tavlor och saker som jag inte vet vad jag ska göra med.


Men det är små saker jämfört med hur det ser ut hos min pappa, för att inte tala om stugan... Och tragikomiskt nog så flyttade vi en del möbler som bara INTE KAN slängas/doneras/säljas till ett förråd som ska vara tomt inom 6 veckor pga av rör-renovering i huset där vi hyr utrymmet. Och i samma veva blir vi av med förrådet eftersom husbolaget inte längre hyr utrymmen åt utomstående. Kallas även att skjuta upp problem :)


Och ändå har vi slängt/donerat/sålt bort mycket mer än vad jag nånsing hade vågat tro.

Varifrån kommer alla dehär sakerna och fyller våra liv och ger oss ångest när vi inte vet vad vi ska göra med dem??

Hittills har jag faktist varit ganska dålig på att slänga saker. men det beror bara och endast på det dåliga samvetet jag får av att slänga saker på soptippen. Jag vill inte att mina onödiga saker blir någon annans problem (t.ex miljöns..) så då sitter jag hellre och ruvar på dem själv. Och lider.

Dessutom har jag de senaste veckorna via jobbet blivit ytterst bekant med t.ex hur det står till med textil-återvinningen i vårt land. I ett nötskal: Inte bra. Men nu ska jag inte gå in på det, men ville bara poängtera att min weltschmertz över bort-kastade saker (i detta fall kläder) inte har lättat genom att forska i den saken..

Så vad man alltså kan och ska göra är förebygga förebygga och förebygga. Köpa kvalitet som håller, nöja sig med så lite saker som möjligt och meddela ALLA att man inte vill ha några som helst prylar och att presenterna till ens barn ska vara hållbara och få.

Det är ju helt vrickat hur vi i västvärlden nuförtiden konsumerar och jag har tänkt mycket på saken i flera år och försökt göra små saker åt saken.

Jag ville t.ex inte köpa bestick och sånt till min dotter eftsrom jag visste att jag kunde ärva sånt av min bror. Jag hade sagt det högt och så köpte en min kompis i gåva en massa bestick och kärl åt min dotter eftersom hon uppfattat att jag av pihihet inte velat köpa! Så missförstådd kan man bli och mitt hjärta blödde lite till när jag tackade och tog emot presenten.

Så man blir tolkad som pihi om man int vill vansinnesköpa ALLTALLTALLT. Så vridet är alltså vårt samhälle :)

Men jag är fullt medveten om att attityden sakta men säkert håller på att ändras och vårt konsumtions-samhälle har ju kritiserats hur länge som helst. Så vi är på rätt spår, men när de flesta hem redan är fullproppade med saker så finns det liksom ingen quick-fix. Jag, som vill minimera saker in general har nu mitt hem fullproppat med saker som jag har dåligt samvete över om jag gör mig av med dem - på ett sätt eller annat.

Och till saken hör ju i detta fall - precis som rubriken antyder - luopumisen tuskaa... Inte kan jag ju slänga bort min farmors handskrivna recept-häfte? Eller min mammas gamla studiekort? Eller urgamla foton på släktingar? Gamla brev av min moster som tagit livet av sig (bl.a. hennes sista brev)? Mina egna böcker från barndomen? Min mammas böcker från hennes barndom? Min andra mosters (som dog ung) böcker från hennes barndom? Mammas scout-saker? Mina gamla leksaker?

Eller kan jag??

Själv har jag ju sparat alla mina gamla kalendrar och dagböcker och brev - dom finns på vinden. Så sen när jag dessutom förvarar allt dethär som jag nu tagit till mig betyder det att nästa generation har ännu mer att spara. Och sen nästa generation ännu mer. Fast o andra sidan - nuförtiden har vi våra foton, "brev" och snart även böcker digitalt. Så kanske det är helt kiva att kommande generationer har några minnen som de kan fylla sina vindar med, så kanske jag sparar allt :)

Det ser förresten ut som om kierrätyskeskus-killarna av misstag for iväg med alla juldekorationer som jag och min bror har lagat i lekskolan. Höll på att spy när vi märkte det igår, det gjorde så ont. men idag känns det redan lite bättre. Och kanske imorgon ännu lite bättre?

Joo, luopumisen tuskaa in deed. Story of my week. Det var skönt att gråta floder igår - länge sen!

Tacktack! :)

Gut-feeling

Har funderat och analyserat detdär med gut-feeling igen. Kanske problemet inte är att jag tappat kontakten till dendär inre navigatorn, utan snarare att jag ofta gör saker som får den att ge utslag? Typ hela min "karriär" :) Och därmed det jag sätter mest tid på.

När känns allt rätt/har allt kännats rätt?

• På mammaledigheten
• På Life coaching kursen (varje sekund!)
• På NLP kursen (sgs varje sekund!)
• Varje morgon i sängen med familjen när Ebba dricker sin morgonmjölk och jag lätt masserar hennes fötter och snusar henne i nacken
• Då jag lagar mat (utan att ha bråttom)
• Då jag cyklar och låter tankarna flöda
• Då jag läser nåt jag inspirers av (händer typ hela tiden)
• Då jag gör goda gärningar eller bara ler mot okända människor (och bekanta oxå såklart :) )
• Veckoslut med möjligast lite proggis och möjligast mycket tid för familjen
• Då jag dansat hela natten lång :)
• Då jag dansar allmänt
• Då jag snackar inför folk om saker som jag gärna sprider
• Då jag plockar blåbär och direkt bakar en paj
• Då jag umgås med liksinnade människor - plötsligt finns dom överallt
• Då jag bara chillar med vänner (händer alltför sällan!)
• Då jag är i en matbutik - oberoende var, hur eller varför - I LOVE IT!!!
• Då jag får göra meningsfulla saker på jobbet
• Då jag känner att jag verkligen hört vad kunden sagt och agerar enligt det
• Då jag öppnar munnen om jag upplever orättvisa
• Då jag märker att jag hört eller hörts
• Då jag inte har för tight tidtabell

Märker nu att jag kunde fortsätta i all evighet. Men alltså en liten insikt från förra veckoslutet, då jag:

• Chillade med en long lost friend som jag inte hade sett på evigheter
• Lagade mat med kärlek och tid 2 ggr
• Morgon- dags-och kvällsgosade med familjen
• Gick på ex-tempore ishockey-äventyr
• Spenderade tid i olika omgångar i matbutiker :)

Insikten: Nog vet jag när jag gör rätt. Och jag vet också när jag gör fel. Och det är ju det som ger såna utslag som får mig att kvävas och ifrågasätta allt jag gör :)

Jee - fick just meddelande av en kompis som jag rekommenderat NLP-kursen åt. Hon är nu på den och är helt såld och själv vill jag oxå! Tänker nog i nåt skede repetera - man får göra det för en fjärdedel av priset. Good deal! För både dom som ordnar och mig :)

On that positive note - Godnatt!

Tacktack :)

Ihminen tavattavissa

Intressant kväll - lyssnade på Mathias Hellsten (jep, Tommys son) från Ihminen Tavattavissa. Om tid, stress, utbrändhet, värderingar etc. Alltså helt perus :)
Fick äntligen en massa psykofysiologisk fakta och kan fr.o.m. nu bättre stå bakom mina ord om att stresshormonbalansen i kroppen faktist kan regleras med bl.a. andningen. Tänk att jag läst om det, hört om det och t.o.m. FÖRELÄST om det, utan att veta ifall att det faktist ligger något i det. Pinsamt! Men NU vet jag! Lärde mig också en massa annat nyttigt och kvällen väckte tänkvärda tankar och dessutom snackade jag med Mathias en god stund efter föreläsningen vilket ju betyder att jag nuförtiden vågar närma mig "experter" och tala om mina intressen.

Ska igen skriva lite anteckningar så att det sjunker bättre in i mitt medvetna!

För det första poängterade Mathias det som så många poängterar - att det inte ska behöva vara på något sätt skamfullt att ta hand om sitt huvud, utan att det ju är vettigt att ta hand om det precis på samma sätt som man tar hand om sin kropp. Idag faktist fick jag ett mail av Marika Borg (Rektor på Elämäntaidon Valmennusakatemia) där hon estimerar att om 10 år är det fullt normalt att folk har en Life coach. Får se hur det blir :)

En av frågorna idag var: Vad har hänt med tiden då den inte räcker? Man har ont om tid, vilket leder till att man måste spara tid, vilket leder till att man måste vara effektiv (och utveckla olika maskiner). Bra så! Nåmen sen när man sparat all tid - vad gör man då med den sparade tiden? Lyckas vi verkligen spara tid? Vinner vi nåt på det? En annan intressant poäng var att fritid är ett relativt nytt begrepp som knappast ens kan översättas till alla språk här i världen..


Stress uppstår när vi upplever att vi är på fel ställe fel tid. Att vi borde vara någon annanstans än där vi är. (Gäller både geografiskt och också när det gäller prestation).

Våra värderingar styr våra val och våra val påverkar våra liv. Men värderingarna har förändrats och kan nuförtiden vara ihåliga, kortsynta och ytliga. T.ex: Snabbhet, effektivitet, marknadsvärde, konsumption, tillväxt, produktivitet. Så hur blir det om dessa värderingar styr våra val som påverkar våra liv? Är det faktist så att prestationerna definierar identiteten?

Handlingar sm föds ur ihåliga val skapar tomt liv. Denna tomhet måste kompenseras med något, vilket i sin tur leder till några förvridna beteenden:

• Man gör möjligast mycket istället för att göra det väsentliga
• Man vill ha allt
• Man anser att det man gör är viktigare än att man möts
• Man anser att upplevelser är viktigare än att leva
• Man styrs utifrån istället för inifrån
• Man blir en human doing istället för en human being
• Man överlever istället för att leva - sen i framtiden är nog allt bättre

Lite psykofysiologi om stress:
HPA-axeln: Hypothalamus (1) - Hypofys (2) - binjurebarken (3)
1. Utsöndrar kortiktropinfrisättande hormonet CRH (vilket bl.a. kan leda till leverinflammation - serious shit!)
2. CRH väcker upp hypofysen som börjar utsöndra Adrenokartikootropf hormonet ALTH
3. Resultatet är att binjurebarken börjar utsöndra adrenalin (kickar igång oss i stress-situationer) och kortisol (aktiverar överlevnadsinstinkten och stänger av andra mindre relevanta fysiska och mentala funktioner)

-> Fight or flight (sekundära funktioner hämmas)

• Kroppen får extra krafter
• Energi frigörs till kroppen och hjärnan
• Blodtrycket höjs
• Lungorna vidgas
• Musklerna spänns
• Koncentrationen höjs
• Smärt-tröskeln höjs
• Sömnbehovet minskar

Det låter ju inte så paha?!? Och dessutom är kroppen en så otrolig organism att den har sin egen lilla feedback-loop: Höga kortisolhalter i blodet signalerar åt hjärnan att sluta producera CRH (kroppen vill snabbt bli av med stress-tillståndet). Perfect!

Men: problemet uppstår när situationen inte ändras och organismen fortsätter stressa. Så blir det överslag av CRH och feedback loopen slutar fungera och man kan på finska säga att hela systemet leikkaa kiinni: Neurotransmittorerna i hjärnan (serotin, dopamin, oxytocin, acetylkolin, tillväxthormoner, könshormoner etc) hämmas. Så det är inte själva stresshormonerna som gör oss så mycke skada utan det är det faktum att neurotransmittorerna hämmas! Det påverkar vårt varande kan man lugnt säga. Och då kan man redan snacka om utbrändhet: hjärnan är i stress-tillstånd och kroppen får inte de signaler den borde få. Det är m.a.o. ingen "vanlig depression" det handlar om utan ett fysiologiskt tillstånd som är konsekvensen av stresshormonhalterna i blodet. Då hjälper inte längre lite meditation eller mindfulness lite nu och då..

Symptom på utbrändhet:

• Dålig REM sömn
• Kognitiva besvär (glömmer saker, svårt att ta in info etc)
• Neurologiska sensationer (virrighet, stickande etc)
• Ångest, panikångest, depression
• Ingen sexlust
• Smärta och värk (huvudvärk, muskelvärk, ledvärk)
• Försvagat immunförsvar
• Svag och stor tarmslemhinna (magbesvär)
• Försämrad leverfunktion
• Sockerstörningar
• Sköldkörtel- och ämnesomsättningsstörningar
• Ökat blodtryck

Mera intressant - Förebyggande åtgärder:

• Undvik återkommande stress. Lär känna grundorsaken till din stress, släpp onödig oro, lär dig släppa taget om måsten.
• Sov på nätterna
• Sök glädje, skratt och harmoni
• Ät sunt och långsamt
• Använd kost-tillskott (speciellt B-vitamin och magnesium)
• Motionera regelbundet
• Vistas i dagsljus och frisk luft
• Lär dig andas rätt, utför andningsövningar
• Praktisera tekniker att bli medveten om stress
• Ta aktiv kontroll - visualisera och praktisera mental training
• Slappna av: Mindfulness, meditation, yoga
• Förändra den dagliga situationen  så att det du gör känns meningsfullt
• Öka sin självkännedom, undvik isolering, undvik negativa kontakter
• Var inte så omtänksam mot andra att du gör våld på dig själv

Det är en skillnad på att söka och försöka uppnå tillfällig lättnad och på att förändra något påriktigt.


Övriga tänkvärda tankar från kvällen:

• Stress "drabbar" ingen - man har alltid ett val
• Vad bygger våra värderingar på? Komppar våra val våra värderingar?
• Vad är viktigare: vem jag är eller vad jag gör?
• Få människor stannar upp och funderar på sina värderingar. Vi måste få fast oss själva och lära oss att skilja på när vi vill nåt påriktigt och när vi lurar oss själva. Vad är viktigare: att andra godkänner oss eller att man inte överger sig själv? Är jag tillräckligt på min egen sida?
• Sluta mäta och jämföra - lojalitet mot en själv är det viktigaste
• Det är ok att vara svag och säga nej. Och just i den mänskliga svagheten ligger vår sanna styrka.
• Är man inte sig själv får man inte heller riktigt erkännande. Att inte bli sedd/erkänd kan föda ilska. Konstruktiv ilska försvarar en, sätter gränser, skapar konflikt(=tillväxtmöjligheter), är genuin, lyssnande och sårbar. Destruktiv ilska attackerar, leder till skam, försvar, förakt och är suverän, dömande och allsmäktig.
• Att hindra stressen att nå mig kräver val. Val kräver mod. Mod är inte avsaknad av rädsla. Däremot är mod: att handla trots osäkerhet och rädsla. Osäkerhet och rädsla är ett tecken på att nåt är viktigt för mig på djupet. Ju mer vi kontrollerar vår situation och hålls på "kända vatten" desto mer står vi på stället. Mod att utforska det som känns osäkert kan hjälpa en göra val som leder till rätt väg.

SLUT

En sådan kväll :) Snackade alltså sedan en god stund med Mathias om allt dethär och än en gång kom samma saker upp under kvällen som jag snubblat över i olika sammanhang. Dock från en lite mer vetenskaplig synvinkel och är glad över det! Definitivt mera substans nu i det jag sprider - tacksam att det ordnades en så intressant kväll... På samma ställe där jag själv om en vecka ska snacka om värderingar, tid och sånt :) Fast det blir mindre snack och mera uppgifter. Som jag måste förbereda... Känner stresshormon-halten sakta öka i blodet så nu ska ja gå till sängs och andas :)

Tacktack :)

Lite lösryckta tankar en vanlig må-kväll

Spenderade ett långt veckoslut i Moskva. Såg nog antagligen endast det bästa av staden (tack till en underbar värdinna!) eftersom jag är helt såld. Kan t.o.m. tänka mig bo där! Min kompis som bor där har under sitt första åt där lärt sig att acceptera och leva med alla konstigheter som i början gjorde henne (och sku göra vem som helst!) galet frustrerad. Men hon har småningom insett att det inte är värt det att hassa energi på onödig frustration - saker man inte kan ändra på eller påverka ska man väl inte heller öda alltför mycket energi på?

Det som jag också märkte där är hur ledsamt jag har efter lilla E. Hur lite jag hinner umgås med henne nu när jag jobbar. Hur hon är det absolut viktigaste och dyrbaraste i mitt liv och hur jag trots all kärlek och vilja ändå inte lyckas ge/få tillräckligt kärleksvitamin. Har funderat på saken och tror att jag istället för att försöka årgärda saken ska försöka att inte åtgärda saken. Att inte åtgärda något alls. Att liksom släppa taget av mina egna försök att bli bättre, mer närvarande, helare, "rättare", mer mig själv. Och istället bara vara. Närvarande.

Märker att jag trots att jag inte läser eller går på föreläsningar funderar en hel del. Och förutom det tillämpar jag NLP och annat dyl både medvetet och omedvetet. En del av mig lider konstant av det faktum att jag inte får/kan studera och utveckla idéer på heltid. Men en annan del av mig är galet nöjd med allt - precis som det är nu. Och insåg just att vetovoiman laki igen blev bevisad: jag ska vara med i en arbetsgrupp på jobbet som utvecklar en in-house coaching-skolning. Jag insåg alltså först nu att det var något liknande jag själv visionerade under sommaren att jag gärna sku villa göra. Och nu ska jag alltså göra det! Dessutom tillsammans med helt huippuga typer! En liten del av mig känner angst över det faktum att det kanske igen för lite fokus bort från det jag borde göra på jobbet, men nu ska jag bara lita på att min tid räcker till.

Uh, jag har faktist haft en sådan dag idag att jag 90% av dagen höll på med detdär well-being programmet och jag hade riktigt dåligt samvete inför min projekt-chef. Men bokade in ett möte med henne imoron där vi ska planera tiden fram till jul - jag får ju som kännt inte mycket gjort ifall att jag inte har tydliga dl:s. Så imorgon ska jag se till att jag har sådana så att fokus på jobbet blir rätt och samvetet välmående!

Och när det gäller fokus utanför jobbet så ska jag fokusera på att inte fokusera. It is what it is. Men ska se till att det inte blir brist på kärleksvitamin - den viktigaste av alla vitaminer (t.o.m. viktigare än D-vitamin ;) ).

Tacktack :)

Reset och att sluta göra motstånd.

Har inte skrivit på länge – det har hänt en hel del och har bl.a. fått träna NLP-grejer och sånt :) Och fundera, det har jag också fått göra. I mängder och massor. Och jag har hållit min andra grupp-coaching, jeejee! Men till saken:

Mitt barndomshem är sålt. Relativt snabbt gick det och ganska smärtfria förhandlingar med köparen. Men mindre smärtfritt inom vår familj... Tänkte nu skriva om 2 stora insikter från den senaste veckan.

1. Vi är födda med den mest pålitliga och bäst fungerande navigatorn ever - den som alltid visar precis vart vi är på väg och varje gång vi kommer till ett vägskäl så visar den vilken väg vi ska välja. Priceless! Men tyvärr är det många av oss som redan i unga år – av en eller annan orsak – lyckas rubba kalibreringen. Eller glömma bort att man har en. Eller helt enkelt aldrig ens bli medveten om den!

Kanske våra föräldrar – som bara vill vårt bästa – styr oss i ”fel” riktning? Kanske vi blir påverkade av andra människor i vår omgivning? Kanske någon planterar trosföreställningar i oss? Kanske vi själva av bara farten hamnar på fel spår? Jag tror inte det är någons ”fel”, men det är ju inte heller relevant varför det går så att man tappar kontakten med navigatorn eller varför den kalibreras fel. Det relevanta är insikten om att så har hänt och varenda en liten sak du gör för att hitta reset-knappen på navigatorn.

Denhär saken talade vi mycket om med min bror under förhandlingarna – av någon orsak har vi båda tappat kontakten med vår inre navigator för läänge sen. Vi har båda studerat saker som inte varit vår juttu alls och vi är båda dåliga på att göra beslut eftersom vi helt enkelt inte har kontakt med dendär navigatorn jag tjatar om. Dethär blev ytterst aktuellt när det blev dags att göra beslutet om säljandet och min bror inte kunde bestämma sig ifall han defacto skulle ha velat köpa lägenheten eller inte. Det blev coaching och NLP och långa samtal och äntligen ett beslut. Som ändrades 1h senare. Jag vet inte ännu vilketdera beslutet gjordes med hjärtat och vilket med hjärnan. Men jag vet att det slutliga beslutet som inte går att ändra på nu känns fel. Men så hade det även gått ifall att beslutet varit det motsatta. Och vad beror DET på? Det är helt en annan fråga...

Men min poäng är i ett nötskal följande: Jag önskar att alla föräldrar ger utrymme åt sina barn att i alla situationer känna efter. Känna efter hur det känns. Var det känns. Känna efter var i kroppen det känns när man gjort ett bra beslut. Känna efter var det känns ifall att ett beslut visat sig vara fel. Känna efter vad som gör en inspirerad och vad som kanske känns likgiltigt. Allt det här är guldvärt längs med hela livet och i alla situationer. Att kunna lita på sin intuition (inre navigatorn) är en av de egenskaper jag värderar högst för tillfället. Att inte låta några som helst yttre faktorer påverka är också viktigt. Det är inte ovanligt att ens inre navigator kalibreras enligt andra människors förväntningar. Eller det som man tror att är andra människors förväntningar. Det som man tror att andra människor värderar högt.

Många av oss säger att vi är rättvisa, toleranta och få människor skulle någonsin skriva under att de är rasister. Men vad är då denna ”rangordning” man ser överallt i vårt samhälle. Att yrken, titlar, skolningar, löner, stadsdelar, människor etc är rangordnade. Vissa yrken värderas socialt högre än andra. WTF?!? Själv har jag ju också av nån underlig orsak ännu för några år sedan faktist tyckt att en högskoleexamen är mer värd än en yrkes-skoleexamen. (Jag vet, har skrivit om det förr...)

Varifrån kommer dehär totalt förvridna tankarna? Jo, från våra föräldrar och vår omgivning, men varifrån kommer de ursprungligen och hur har vi som är fiffiga människor accepterat saken. Och samhället rullar och det är liksom helt ok. Ingen säger ju det högt att det är så eller att det tänks så. Men vi alla vet att det är så, det är ju ingen hemlighet. Så vad ska vi göra åt saken? Be the change you want to see. Vad kan jag göra åt saken? Behandla alla likvärdigt? (Det hoppas jag att jag gör redan.) Vad annat? Svår fråga. Men jag ska göra mitt bästa att vara tolerant (påriktigt), uppfostra mitt/mina barn så att de går SIN väg och inte den vägen de tror att förväntas av dem. Eller som är ”mer värd”.

Helt tydligt har jag alltför mycket tankar på g eftersom jag inte riktigt hölls vid ämnet. Men någon annan dag ska jag grubbla över hur man möjligen kunde komma ett steg närmare reset-knappen på sin navigator!

2. Efter några dagars intensiva förhandlingar och ett ”hot-mail” av köparen att budet är det absolut sista bestämde vi oss för att tacka nej. Helt mentalt slutade jag vid den stunden att anstränga mig för saken och fick ro i kroppen. Det var liksom just precis som det var. (It is what it is) Och 2h senare ringde telefonen och köparna var färdiga att höja priset med 20 000€. Jag vet att det handlar om helt basic-förhandling, men tror också det hade nåt att göra med ”vastustus”. Att när man inte längre ”vastustaa” börjar saker rulla på ett helt annat sätt. Vad kunde man kalla det på svenska? Göra motstånd? Känns inte helt som samma sak. Men hur som helst tänker jag försöka att göra allt mindre motstånd i allt fler situationer.

Jag började skriva det här ungefär i Lahtis och nu är jag ungefär i Böle. Och där emellan har jag spenderat hela dagen i Villmanstrand. Men tur att jag hittat några stunder för att skriva och tänka och Tack VR för nätet :)

Tacktack :)